STOLTHET

STOLTHET

Jörg Fitz

2001, 2016

INLEDNING

I boken EN OCEANFARARES enigmatiska strofer (Jörg Fitz, 2003) finns

följande strof med:

Självframhållandets,

överlägsenhetskänslans,

överträffandets,

jagkänslans,

inbilskhetens,

felaktighetsprisandets

och självringaktningens stolthet -

om alla dessa sju inte är

igenkända och skingrade i ens psyke

så kan inte signifikant självkännedom finnas.

I föreliggande essä kommer innebörden i denna strof att presenteras i en

litterär form där berättaren reflekterar kring den bakomliggande meningen hos

stolthet som egna erfarenheter. Vi har således här med en analytiskt

reflekterande berättare att göra, som till skillnad från alltför stolthetsbelastade

personer, utövar en holodynamiskt speglande dansant funktion, vilket

exempelvis kan innebära att hon kan presentera bekännelser och kommentarer

från olika observationspositioner och analytiskt psykoterapeutiska reflektioner

samt buddhistiska metodvishetsanalyser. Denna berättarform torde för läsaren

underlätta att också göra liknande igenkänningar hos sig själv, vilket

instrumentellt sett är huvudsyftet med explikationen nedan, eftersom signifikanta

insikter gällande stolthet inte är så lätt för oss människor att få.

Stoltheten bidrar skuggande till att förhindra bl.a. att fenomen och varelser

återspeglar upplysthet till oss. Vi kan analogiserande relatera detta till Platons

grottliknelse: vi känner inte igen fenomen och objekt som skuggigt projicerade

återspeglingar av aspekter av oss själva och är omedvetna om den upplysande

solen bakom oss…vi upplever i stället oftast de skuggartade projektionerna som

konkreta och oberoende gestaltningar. När vissa aspekter av stolthet opererar,

kan man också gärna placera sig själv i vägen på så sätt, att man åstundar att

det mesta av solljuset har att hamna på en själv, varvid man blundar för att det

ju naturligt likvärdigt är avsett för alla.

Låt oss nedan framför allt karaktärisera den förstnämnda varianten av

stolthet, självframhållandets stolthet, på ett holodynamiskt speglande vis.

Denna stolthetsvariant är en av flera aspekter av stolthetens många facetter och

yttringar. Vi kommer nedan att huvudsakligen karaktärisera och tydliggöra,

ibland lite dramatiserande, den stolthetstonat självframhållande

marknadsföringen, men samtidigt också här och där komplettera och

analogisera den med andra stolthetsperspektiv för att berika förståelsen.

Att stoltsera syftar ofta till att med varierande förhållningssätt stärka sitt

ego, sin klan eller den tradition man tillhör och som man upplever sig vara

identifierad med eller tillhöra och som betraktas som varande någon av de

bästa att vara med i. Några av huvudvarianterna av stoltserandet är de som

indikerades i strofen ovan. Det handlar i korthet bland annat om:

- att gilla att marknadsföra och framhålla sig själv i tid och otid och ogilla att

hamna i skymundan,

- att ge näring åt känslan att känna sig överlägsen och ogilla att själv vistas i

undermåliga betingelser

- att gilla att överträffa andra och ogilla sådana betingelser som de som

överträffas hamnar i

- att göra ett nummer av och smörja sin jagkänsla och betrakta vi-alla-jordbor-

tillsammans-känslan som något vagt och perifert

- att inbilskt kultivera sin fåfänga och inte finna naturlig enkelhet vara så

värdefullt

- att avledande prisa vissa felaktigheter hos andra, så att man härigenom själv -

underförstått - framstår i en värdefullare dager

- att prisa min självringaktning - ex.vis: ”vi dygdens ödmjuka tjänare här på

verkstadsgolvet” - och undvika en hållning med naturligt generös och

mänsklighetsrespekterande värdighet.

Att stoltsera innebär således att med viss inställning ge näring åt ett

egocentriskt förhållningssätt på bekostnad av mera naturligt mänsklig och

värdig generositet. Man upplever oreflekterat att stoltserandet handlar om ett

intelligent uppskattningsfrämjande förhållningssätt och blundar bl.a. för

genuinitet, signifikansmedvetenhet, egobefriad värdighet och naturligt icke-

presterande generositet. Man fiskar även ofta efter bekräftelser från andra och

använder härvid våra ingrodda betingelser att sitta i samma stolthetsfiskande

farkost. Man kan sedan även göra - direkt eller indirekt – ett nummer av just sin

klan, förening eller tradition och rentav avskärma den från helheten, som man

upplever inte ha samma ”hederskultur”. Medlemmar som här inte aktivt vill

tillämpa sina traditionsbärande perspektiv, kan inom systemmedlemskapet

ibland upplevas som att de äventyrar traditionens stolthet och t.o.gm. bli

straffade för detta.

Huvudsakligen

SJÄLVFRAMHÅLLANDETS

STOLTHET

Jag framhåller gärna mig själv som en viktig person. Jag kan gå in i någons

hus med kläderna på och väntar mig att värdinnan skall uppmärksamma mig.

Jag betraktar mig själv som någon som bör skiljas ut från omgivningen och

gillar inte att smälta in bland alla andra likartade människor. Jag kan finna det

vara ok att till och med psykologiskt tränga undan värdinnan något - även om

hon är huvudpersonen eller födelsedagsbarnet som skall firas på denna

tillställning. Alltså, jag gillar att placera mig själv centralt i förgrunden och

andra perifert i bakgrunden. Jag vill gärna befinna mig i belysningens centrum

och ha andra mera i mörker längre bort. Att mingla naturligt med trivsel bland

andra likadaningar, är inte min melodi…det handlar mera om att andra gärna

får uppmärksamma mig.

Jag trivs med att framställa mig självcentrerat, att servera mig på ett fat, att

sitta på en främre gren och vara först bland demonstranter. Jag finner således

nöje i att framhålla mig själv till beskådande. Jag kan stå på tå för andra, vill

vara bland de främsta i mitt parti eller i min familj, visa upp mig i TV eller på

en scen. Jag åstundar att bli känd genom någon film jag regisserat eller få en

bok jag författat att bli prisande recenserad av många.

Jag förväntar mig att även andra framhåller mig som en person som besitter

begåvning, talang, dygdiga kvaliteter och allt möjligt annat applåderbart. Ja,

varför inte bli betraktad som en drottning, som en excellent lärarinna eller en

riktigt hyvens böna som alltid ställer upp.

Jag gillar att fira mig själv, ta tillfällen i akt att presentera en förevändning

för att få många att hylla mig för att jag minsann levt mer än tre decennier. Jag

gillar att skylta och marknadsföra mig själv. Jag vill att min firma skall heta

’Ulla Persons Marknadsföring AB’. Jag vill att mitt namn skall vara med. Det

skall synas.

Som kvinna vill jag ibland också krydda min självframhållande stolthet med

mer eller mindre exhibitionistiska tendenser, såsom att måla läpparna röda i

sammanhang där detta inte har någon annan funktion än att avleda

uppmärksamheten så att den riktas enbart mot mig och min erotiska signalering.

Avslöjande kläder och iögonfallande prydnader tjänar också syftet att bära upp

min inställning.

Ibland undrar jag över varför jag skall behöva använda så mycket energi till

marknadsföringen av mig själv. Svaret är i grunden enkelt: jag har inte i

tillräcklig utsträckning blivit betraktad på ett förstående sätt i förhållande till

mina behov, så att jag har blivit tillfredsställd. Och det sorgliga är, att jag nu

dessvärre även använder metoder som just har förorsakat min åkomma. I

syskonskaran var jag ofta en sekundär person. Jag har fått utstå att mina syskon var

talangfullare, att de blev mera uppmärksammade och att de har skolats mera än

jag. Mina föräldrar uttryckte aldrig genuin och insiktsfull uppskattning med

lugn och hjärtlig närvaromedvetenhet. När andra personer var närvarande så

kunde de i och för sig ofta uttrycka sina ”positiva” saker om mig. Men, detta

gjordes mera som en uppvisning, något tvångsmässigt, ofta ganska högljutt och

utan någon empatisk lyhördhet för hur jag egentligen upplevde det. De var

huvudsakligen upptagna med att framhålla sig själva som duktiga föräldrar som

har duktiga barn. Det handlade inte om att de hade en genomskådande distans

till normal stolthet som vissa föräldrar kärleksfullt kan ha till sina barn. Till slut

blev jag smittad och tragiskt nog likadan i flera hänseenden. Detta har medfört

att jag ofta hamnar i sammanhang där liknande sociala konstellationer uppstår

och där jag egentligen inte alls blir sedd på ett sätt som tillfredsställer mig -

utan får i stället ofta bekräftande duktighetsförklaringar och applåderande

tillrop i stil med ”oh, vilka snygga gardiner Du har sytt”! Jag vill ju egentligen

bli sedd med kärlek, förståelse, hjärtlighet, tolerans, respekt, tålamod och

insiktsfull mänsklighet. I stället blir jag framhållen som en skådis, flitig arbetare

eller skyltdocka. När jag sedan - härigenom - inte nämnvärt har utvecklat

kreativa och frihjuliga sociala talanger, så söker jag kompensera detta med

bland annat sport, tävling eller att bli en duktigt effektiv scoutliknande ledare -

varför inte ibland med små skuldframkallande och martyraktiga inslag. För det

vore väl tusan också om jag inte någon gång skulle kunna bli framhållen på ett

sätt som jag egentligen önskar mig! Kanske kan, trots allt, detta att bli firad,

hurrad för, ärad, omtalad bland släkt och vänner eller i pressen, göra susen. Ja,

i värsta fall får jag väl göra något riktigt iögonfallande som intresseväckande

kan provocera andra. Jag kontaktar Robert Aschberg och marknadsför någon

idé för honom som kan rendera mig benämningen ”civilkurage” eller något

dylikt. I värsta fall får jag väl agera utifrån principen ”bättre ökänd än okänd”.

När jag är atmosfärad med att framhålla mig själv i stolthetens anda, så är

den innehållsliga anledningen till att jag skyltas fram eller utannonseras

egentligen något sekundärt. Det viktiga för mig är att just jag uppmärksammas

på torget, på marknaden och får komma på anställningsintervju, att bli utvald...

och gärna som den främste bland de sökande. Jag gillar att härvid ex.vis visa

mig på ”styva linan”, ”visa framfötterna”, vara som en ”cirkusartist” eller en

”trafikpolis” och liknande. Min stolthet kan här också samarbeta med en

aundsam konkurrensinställning.

Jag gillar också att i förlängningen bli uppskattande omtalad, omnämnd, att

inte glömmas och bli kommenterad som en kvalificerad person. Ja, varför inte

bli öppet erkänd som en generös donator eller som en ideellt verksam själ som

brinner för de nödställda. Ja, mina medel är mångtaliga.

Det är naturligtvis en nackdel för min utveckling att jag aldrig blir mätt på

behovet - eller trött på vanan - att framhålla mig själv som förträfflig, för att

därigenom förhoppningsvis erhålla erkännanden, förståelse och liknande. I

synnerhet om jag egentligen inom mig längtar efter att med ovillkorligt innerlig

och samhörighetsmedveten kärlek bli upplyft, prisad i innerliga kärleksdikter,

buren över tröskeln av min nyblivne make och liknande. Mina neurotiska

framhållanden av mig själv är oftast dåliga affärer för mig: mycket arbete och

lite utdelning. Dessutom kommer jag att ha svårt med att ta steget in i mera

ansvarigt medveten och upplysningsorienterad utveckling. Även om jag skulle

vara tillräckligt mätt inom den vanliga levnaden och ha tillgång till kortsiktig

behovstillfredsställelse, så är jag hindrad att existentiellt medvetet aktualisera

mer etiskt reflekterade frågeställningar. Dylika frågor sträcker sig alltför

mycket utanför ego-orienteringen, kärnfamiljen, det egna företagets överlevnad,

den lokala pressens information, den egna religionens eller traditionens

fortlevnad eller expansion och liknande. Och tänk: jag har levt i flera decennier

och inte en endaste gång uppriktigt innerligt, öppensinnat och med medveten

närvaro och hjärtat fyllt med klar samhörighetskärlek, yttrat: ”jag älskar Dig”.

Och det är väl osannolikt att jag kommer att göra det om jag lever flera

decennier till med rådande förhållanden. Stolthet kan förorsaka att man hellre

snabbt blir en själv-rättfärdig och inskränkt gumma än - om man skulle prisge

stoltheten - välkomnar chansen att på gyllengula blomsterfält generöst

kärleksexpandera till en jordiskt vattnighetslycklig och dharmajuveligt

radierande kvinna.

Dessa nya frågor handlar om självförverkligande, meningen med livet, insikt

i verklighetens, mänsklighetens och allas vår essentiella natur. Sådana frågor

kan aktualiseras när man har förstått att utvecklingen inte så lätt kan leda till

nya nivåer, så länge vi inte integrerar en relevant helhetssyn, som även rymmer

insikt i fundamentala kausalitetsprinciper, ansvarighet och skillnaden mellan

olika andliga och fr.a. vishetsmedvetna existensnivåer samt vad det innebär att

som människa utveckla sin potentialitet fullt ut: att förverkliga upplysthet. Om

dylika intentioner och perspektiv börjar integreras på riktigt, så kommer vi

snart att upptäcka att det som vi hittills har haft som motivationellt nav - bland

annat framhållandet av vårt ego och kortsiktig överlevnad - nu också kan utgöra

hinder i vår utveckling. Och ju mer jag har kämpat för min rätt, försvarat mitt

ego, min impulsivitet eller mina fixa idéer, etc., desto svårare kommer jag att ha

det framöver när jag inseende får öva mig i att skiljas från mitt oreflekterade liv

och vidga mina vyer. Ju mer identifierad jag har varit med någon ego-fram-

hållande bild av mig själv, desto mindre öppnas sannolikheten för att jag på

riktigt aktualiserar frågan om vadan och varthän med allas vår levnad. Jag

kommer troligen att sammansmälta med den skaran som mestadels ägnar sig åt

ope-rationellt varande utan att jag relaterar detta till en levnadsvision, som

rymmer frågan vad jag härigenom långsiktigt vill bidra med till Helheten.

Ett av de trixigaste hindren jag som typisk människa konfronteras med, är just stoltheten. Så länge jag inte hos mig har genomskådat denna åkommas

natur, så kommer vissa signifikanta insikter att förbli utom räckhåll för mig.

Stolt-het kan ju medföra ett ofruktbart ego-stärkande och inskränkande

förhållningssätt. Om man då samarbetar med dualisering, så blir det svårare att

fritt med speglingsliknande medvetenhet känna igen hur man är färgad av något

traditionellt system.

Men, vad skulle jag nu vinna på att överge självframhållandets stolthet?

Generellt hindrar stolthet oss från att bland annat vara naturligt generös och

göra signifikanta igenkänningar av vissa av våra tillkortakommanden…och

härigenom uppstår också i mindre utsträckning motiv för att inbjuda

signifikanta insikter. Vi hindrar oss således från att bl.a. få intressant

självkännedom. Sådana lirare som jag undviker också att försätta sig i en

position varifrån man kan känna igen egna skuggsidor på ett sätt som medför

angelägna konsekvenser för utvecklingen. Ett dylikt undvikande kan i vissa

varianter liknas vid att man placerar sig i vägen mellan solen och månen, så att

månen inte kan återspegla ljuset tillbaka till en själv/jorden. Synd! Jag förmår

inte att känna igen att det är jag själv som den egoframhållande jorden som har

förorsakat ”månens” skuggiga framträdande. Det är helt enkelt bara

”månförmörkelse”, säger man ju, som om månen där borta förmörkas av sig

själv. Vårt stolthetsinskränkande psyke möjliggör bara upplevelser av mer

begränsade fält…och dessutom ”ofarliga” sådana, dvs. sfärer som inte

reflekterande kan ifrågasätta ens självuppfattning,

Stoltheten låter sig inte så lätt kännas igen, ty så länge den härbärgeras i ens

psyke, så förstår jag inte riktigt signifikansen med att överhuvudtaget söka

skingra den. Jag ser ju för övrigt ingen ”åkomma” alls. Jag kan här liknas vid

en vovve som inte kan se någon evolutionär poäng med att exempelvis lära mig

ett annat språk (ex.vis ett kattspråk), förstå symboler, se vidare sfärer, utveckla

speglingsliknande medvetenhet och få insikt i verklighetens och mänsklighetens

väsenslika natur. Jag vill i stället ges anledning till att vifta på svansen och

planera en semesterresa till Disneyland eller till nåt vaxkabinett med kändisar -

där jag förresten själv vill hamna efter min bortgång.

När jag är under inflytande av någon form av stolthet, så har jag också

svårigheter med att förstå skillnaden mellan inte bara olika stolthetsvarianter,

utan också olika - såväl positiva som negativa - släktingar till dessa, såsom att

vara arrogant, självmedveten, självsäker, fylld med självkänsla,

självrespekterande, myndig, prestigebunden, värdig, gudomligt stolt, heroisk,

naturligt respektabel, en värsting i ödmjukhet, ha självförtroende, m.fl., m.fl..

När jag väl en gång förstår ovan nämnda saker, så kommer jag att bli

medveten om att självframhållandets stolthet förtorftigar livet. När jag framhåller mig själv i ego-stoltserande anda, så söker jag ju placera mig på en

främre gren av mitt levnadsträd och vill att betraktaren skall lovorda just bara denna gren.

Jag kan därvid ex.vis exponera mina kvinnliga attribut, prestera en slitsam

sportrunda inför åskådare (gärna också för mamsi och papsi), göra en

ordentligt utannonserad utställning med mina tavlor, ge ut en

uppmärksamhetssökan-de häftig bok, bjuda in många till att fira någonting så

att jag får tillfälle att visa upp mig, etc. Men, utfyllandet av min innerliga

saknad berörs då emellertid of-tast inte så mycket, på grund av att mina motiv

inte bärs upp av enkla, naturliga, generösa och mänskligt stolthetsbefriade

ackord.

Med fler mentala frihetsgrader och hjärtliga ackord skulle jag lättare kunna

uppleva bl.a. ömsesidigt holodynamiska återspeglingar mellan olika betingelser

och mellan människor. Jag skulle härvid också lättare och mera reflekterande

kunna betrakta mig själv från en observatörs position och göra jämförelser

mellan de betraktande reflektionerna av mig själv och andra. Jag skulle då

exempelvis också kunna se när andra är generösare och friare än jag själv och

även kunna känna igen personer som har behov av att framhålla sig själva och

som därtill i stor utsträckning identifierar sig med just den aspekten av sig

själva som de marknadsför samt hur de härigenom i många hänseenden

inskränker och avtrubbar sin erfarenhetsvärld. En sådan person kan redan vid

starten av sin resa svänga in på en mindre stig, som saknar vändradie och

tenderar sedan att använda sin energi till att manipulera andra till att också

betrakta denna begränsande manöver som någonting dygdigt och applåderbart,

i synnerhet om dennes intention också bärs upp av tvångsmässiga ackord. Och

detta bara för att jag just denna gång - impulsivt - valde denna stig! Jag hade

lika gärna kunnat framhålla en annan farled som hade kunnat vara lika

inskränkande eller, å andra sidan, även meningsfullare. Ja, och nu känner jag

mig dessutom nödgad att försvara mitt val, som producerades av omedvetna

präglingar...och allt detta helt i onödan. Varför inte, när det upptäcks att jag

har handlat oaktsamt eller olämpligt, bara kommentera med nåt i stil med: ”oj

då, vad sysslar jag med”?, eller: ”haha, tänkte inte på det”!, eller: ”åh förlåt,

jag var insnöad och i andra tankar”! Med andra ord: min ansvarighet,

samvetsgrannhet och självrespekt avtrubbas och suddas successivt bort med

stolthetstonade försvarsyttringar, om de inte känns igen och korrigeras på ett

fruktbart vis. Att känna igen sina misstag eller sina meningslöst upprepande

försvar är ju en utmärkt utbildning. Jag har också lärt mig mycket genom att

känna igen hur mitt impulsiva viljeliv samarbetat jävigt med min

självframhållande stolthet.

Att framhålla mig själv i alltför stor utsträckning medför ett alltför

egocentriskt tonat liv. Jag är så hemmablint upptagen med att mina ackord skall

bli prisade och gillade, att jag inte märker att de flesta runtomkring - inte minst

insiktsfullare och mognare personer - kan dra sig undan, därför att de

successivt alltmer ledsnar på min såväl direkta som indirekta självupptagenhet

samt de oreflekterade duktigheterna som mitt upprepade självframhållande kultiveras

med.

Man bör nu emellertid inte glömma bort, som nämnts, att bakgrunden till det

stolta marknadsförandet av mig själv motiveras av att jag inte hittills har blivit

sedd och förstådd på ett signifikant sätt. Ofta kan jag ju inse hur andra sig-

självskyltande marknadsförare har haft uppväxtförhållanden där personer

runtomkring har saknat signifikanta erfarenheter och relevanta förhållningssätt

i många avseenden. De kan sakna nyanserad kunskap om ex.vis: typiska

levnadsvillkor för människans olika åldrar, integritet, respekt, innerlighet,

existentiell mening, ödmjukhet, tålamod, naturlig värdighet, andlig evolution,

civiliserat umgängessätt, m.m. Man kompenserar då i stället med någonting

mera oreflekterat och onyanserat…vilket ju kan gå hem hos somliga. Detta kan

exempelvis bestå i lovordandet av prestation, av att säga de rätta sakerna och

att framstå som prydlig och duktig i grannarnas ögon. Man visar gärna upp sig

i stället för att avläsa vad vi människor egentligen behöver eller önskar oss och

att man förhåller sig därefter.

Vi stolthetsbelastade individer gör ofta vissa sorters värderande jämförelser.

Följande fyra speciella varianter av jämförelser ägnar vi oss gärna åt...

Den första jämförelsen utgår från att vi stolthetsmässigt betraktar oss själva

som havande lägre status än de med låg status. Vi kan härvid skrytsamt

framhålla oss själva som i vissa hänseenden de fattigaste bland alla tiggare

eller som de lägst betalda och mest utnyttjade servitriserna eller som

banktjänstemän som har de allra sämsta arbeten på en bank. Vi åstundar att

framhålla oss som en sorts dygdens martyriga tjänare som minsann överlever

med mindre medel än de övriga arbetslösa, socialbidragsberoende och

ensamstående mammorna med småbarn. Så det skall Ni alla minsann veta, att vi

är ena riktiga hejare på att uthålligt och dygdigt gå på knäna. Ja, vi kan till och

med ta på oss uniform och smalläppat uthålligt spela dygdiga låtar på ett torg

med en tiggarbössa framför fötterna. Poängen då är inte att kreativt spela musik

för andra förbipasserande för att glädja och berika dem...nej, det handlar om

att vi minsann dygdigt har uniformerat oss och härdar ut med eländet att vi inte

får några applåder eller pengar. Ja, vi är ju inte heller enbart tiggare, utan helt

enkelt stolta självringaktare. Vi ska väl ibland till och med kunna härda ut med

liknande betingelser som Jesus tvingades göra när han hängde på korset…för

detta är ju dygdens stämgaffel!

Den andra sortens jämförelse vi brukar göra är, att i någon skrytsam eller

självprisande anda framhålla oss själva som jämbördiga med de jämbördiga.

Att betrakta sig själv som en jämställd flygvärdinna bland andra

flygvärdinnekollegor är ju till synes en stolthetsbefriad inställning. Men, om

man nu kryddar detta förhållningssätt med att också pretentiöst framhålla sig som en lovvärd demokrat bland sina arbetskollegor, så smolkas ju bägaren med knappast så

smakfulla stolthetstillsatser. Det handlar alltså inte om att jag som flygvärdinna

naturligt och självklart är en demokrat i vår mänskliga jordbofamilj - vad

annars? - nä, jag är mer än så och sannerligen en uttalat dygdig och berömvärd

demokrat.

Den tredje sortens jämförelse innebär, att vi självframhållande kan betrakta

oss som mera kvalificerade än de som har mer beskurna betingelser.

Naturligtvis är det oklanderligt att jämföra sina levnadsbetingelser med andras,

varvid man kan konstatera att man själv råkar ha bättre sådana. Men, att ac-

kompanjera en dylik observation med några, mer eller mindre hörbara,

pösigheter - att man till exempel skulle vara rättmätigt eller karmiskt förtjänt av

det - bidrar dock med pinsamma störningar för öron som trivs med naturligt

harmo- nisk och enkelt ödmjuk och helande värdighetsmusik, vilken snarare vid

dylika jämförelser naturligt skulle svara med tacksamhet och generositet...det är

ju självklart värdefullt för alla att somliga av oss har bra karma! Ju fler, desto

bättre.

Den fjärde jämförelsen som vi självframhållare kan ägna oss åt är, att stolt

betrakta oss som jämbördiga med de som har mer beskurna betingelser än

man själv. Låt oss ta ett psykologiskt intressant exempel, där jag som - låt säga -

40-årig fritidsledare betraktar mig som jämbördig med 4-5-åriga barn som jag

har ansvar över. Jag leker med dem på barnsligt vis, demonstrerar min förståel-

se för deras mentalitet och visar min käcka hejighet på allehanda vis; allt för att

indikera att jag härigenom väl ändå är en lovvärd figur som umgås med barnen

på deras nivå. MEN: vem har egentligen intresse av ett sådant handlande? Att

förstå barn på deras utvecklingsnivå är självfallet angeläget och värdefullt;

men, att som vuxen bli som ett barn är bara av godo i speciella roll-spelande

sammanhang och inte i generaliserad mening. Barn gillar att leka med barn och

de gillar att bli förstådda, men de har ingen nytta av att vuxna blir som de

själva. Barnen kan bli frustrerade, förvirrade, manipulativa och utagerande av

detta. De behöver ju också förebilder. Som barnslig fritidsledare är jag också

mest i farten när just föräldrar till barnen är där. Jag vill att de skall betrakta

mig som en oklanderlig och schysst barnskötare, som inte hänfaller åt auktoritära metoder, utan är barnens bästa kompis. Men, denna smått komiska

variant av självframhållande jämförelse, där jag egoprisande betraktar mig som

jämbördig med barn vilka är mindre ansvariga och mindre skolade än jag själv,

leder så småningom till att jag blir allt dummare, förlorar respekt och blir

kanske betraktad med ett sorts överseende som inte kommer att förläna mig

några ansvariga och åldersadekvata uppgifter i livet.

En kreativ människa trivs inte med upprepningar. Detta gäller ofta inte för

en stolt och självframhållande person. Jag kan alltid försvara mina upprepningar med att jag härigenom upprätthåller en viktig tradition eller angelägna

rutiner. Jag är ofta en skickligt manipulativ marknadsförare och jag kan även

lika gärna argumentera för att bryta en tradition. Huvudsaken är att jag slipper

tappa ansiktet, slipper känna igen mina brister och behöva ifrågasätta mina

motiv. Jag är så bra på att marknadsföra mig själv att jag så småningom tappar

bort medvetenheten om mina betingelser helt och hållet. Det innebär att jag allt

mindre märker hur mitt liv eventuellt kan bli tämligen patetiskt. Jag ägnar mig

helt enkelt, hemmablind som jag är, åt alltmer kvalificerat skitprat och jag

kommer att snärja in mig i marknadsföringssnack och blanda ihop det med allt

annat i mitt liv. Jag kommer nog att utveckla kroppsliga symptom i mitt inre -

områden som jag har ignorerat - och skulle förstås helst vilja ha det

bortopererat eller bortmedicinerat utan att förstå varför dessa symptom

uppstått. Det räcker för mig att få en teknisk läkardiagnos av symptomen som

ger mig en troende känsla av förståelse...”jag lider av ärftlig anorexi, typ. Punkt

och slut. Mitt förhöjda blodtryck går ju dessbättre också att hålla nere med

hjälp av viss medicinering. Det är förresten ärftligt i mitt fall också, så det är

inte så mycket jag kan göra åt den saken. Det klargjorde dr Andersson för mig”.

Vid en samvetsgrann och ärlig tillbakablick inför en eventuellt snar

hädanfärd, torde jag kunna sammanfatta mitt liv sålunda: jag har inte varit helt

ärlig, ganska manipulativ, ytlig och oansvarig, även om jag aldrig hade några

genomtänkt illasinnade intentioner. Mina motiv utgjordes i bakgrunden bara av

att jag ville bli uppmärksammad på ett förstående sätt, så att mina mänskliga

behov skulle bli tillfredsställda. Inget konstigt. Jag prisgav dock tyvärr härvid

bland annat självrespekt, insikt och att vara sann mot min genuinare magkänsla

och mina hjärtligt innerliga ackord - och därmed bl.a. också mitt psykologiska

och mänskliga intresse för andra, vars väsen ju i allt väsentligt är som mitt. Jag

kommer också framöver, under vissa betingelser, att erfara utmognande

framträdanden av konsekvenserna av alla avtryck och tendenser som mina

självframhållande handlingar har lämnat efter sig i mitt psyke, i min karaktär

och hos andra. Om jag åstundar att skingra dessa präglingar, så behöver jag

presentera dem för den empatiskt klara speglingsmedvetenheten, som är färgad

med generös, omanipulerbar och allestädes väsenslik opartiskhet. Denna

stolthetsbefriade väsenslikhet är som en naturligt radierande juvel i

Verklighetens klara och blankt vattniga natur. Om nu de karmiskt utmognade

gestaltningarnas”frieri” till denna avskalade signifikansmedvetenhet

fortfarande sker med alltför självframhållande stolthet, så kommer inte

”friaren” att hinderfritt kunna genomfamnas och igenkänningsleende mottas i

denna illustra sfär. För detta behövs mera ursprungligt genuin och generös

kärleksfullhet samt signifikant dharmamedvetenhet. Att bli helt befriad från

stolthet kan ta sin tid, men det lönar sig att fullfölja denna dynamiska

inställning, tills man naturligt alltid har självklar generositet lättillgänglig.