POJKEN PÅ TRAPPAN

Jörg Fitz/Kunga Dorsche

2004

POJKEN PÅ TRAPPAN

NÅGRA DROPPAR INNERLIGT OMFAMNANDE

SAMHÖRIGHETSMEDVETENHET

Han sitter där uppgiven på en trappa utanför ett hus. Ensam och hopsjunken, med pannan vilande mot händerna som orörligt stöder sig på de uppdragna knäna. (Se fotnot 1).

Han ger upp. Ger upp hopp. Hoppet om att bli empatiskt sedd på ett signifikant vis. Han känner sig sedan länge utanför, tillspillogiven, bortglömd, imploderad, döende. Han ger upp gripandet om livet.

Han är nog bara 11-12 år gammal, men vibrerar ut själslig energi som är flertusenårig. Dessa ackord låter sig inte registreras så lätt i den konventionella världen. De omger honom genomfamnande. Hans aura är som expanderande ringar i en ocean som andas i den ändlösa och i sig orörliga Verklighetsmedvetenheten. Men, denna aura är nu imploderad.

Människor går förbi honom. De undviker hans uppenbarelse som människa och omedvetet hans mindre synliga aura. Ja, de flesta vågar inte ens dröja kvar med blicken på honom mer än ett par sekunder, om ens det. Detta är nu tämligen lättförståeligt, om man betraktar skeendena från en innerlig position i huset en bit bakom pojken, varifrån också mestadels föreliggande nedskrivna betraktelser har gjorts.

Pojkens genomfamnande fält innehåller kondenserad speglingsmedvetenhet som reflekterar scener från mänsklighetens undanträngda kollektiva lagermedvetande. Några av dessa scener framträder mycket tydligt och nästan fontänartat under en period. Detta sker när en mognad medelålders Granhultarskäggig uteliggarjordbo med ålderslös utstrålning varsamt närmar sig pojken och sätter sig bredvid honom och ömsint lägger sin ena arm om pojkens axlar.

Det tar en längre stund innan det hela börjar, innan drömbildskaskaderna i pojkens mentala värld börjar manifestera sig, som en konsekvens av besökarens närvaro. Förbipasserande jordbor med innerlig öppenhjärtighet kan varsebli glimtar av dem. Före den outgrundlige Granhultarns ankomst befinner sig pojken i ett tillstånd mellan liv och död och har även redan en glimtvis  öppenhet för ett varande bortom dessa cykliska dimensioner. Grundackordet i hans uppgivenhet komponeras delvis av frigörelse från gripande tendenser att vilja stanna kvar i innevarande levnadsbetingelser. Hans medvetenhet är således redan inställd på att färdas iväg bort från nuvarande kroppsliga boning och hans hopsjunkna sittställning liknar en bostad som håller på att överges. Endast en nästan omärkbar andning indikerar att han inte riktigt har dött ännu.

I pojkens nuvarande medvetenhet innebär döendet mestadels en reseförändring....från att ha varit upptagen av innevarande existensbetingelser, så är han nu inställd på kommande. I detta skede, när andningen är så subtil att den inte längre kan registreras med vårt vanliga seende, så finns det oftast inte längre någon återvändo tillbaka till innevarande liv. Pojkens avskedsprocess har nästan nått fram ända hit när Granhultarn kommer och sätter sig bredvid honom. Hade någon timme till förlupit, skulle pojkens medvetenhet befinna sig i betingelser och en rörelseriktning som saknar förutsättning för återvändo. Pojken befinner sig i ett tillstånd då öppningar i hans medvetenhet glimtande förenas med naken och icke-cyklisk medvetenhet. Andra cykliska mentala sfärer är fortfarande relaterade till individuell medvetenhet. De flesta genomfamnar dock - mer eller mindre medvetet - kollektiva världar på olika existensnivåer. Alla dessa sfärer är allestädes och simultant såväl oåtskilda som särskiljbara, något man emellertid bara tydligt ser när den klara och icke dualiserande medvetenheten finns med i varseblivandet.

Den faderlige jordbovännen sitter länge bredvid pojken och håller om honom utan att säga någonting. Länge. Mycket länge. Vår Granhultare genomfamnas själv av en naturligt ödmjuk och empatiskt tålmodig medlidsamhet som radierar hjärtliga samhörighetskänslor. Om man klarar av att öppna sig för de signifikanta skeendena bakom den granaktigt skäggige jordbons otvättade uteliggarfasad, så kan man se hur tårar hela tiden rinner fram från hans enigmatiskt midnattsglansiga fullmånesögon. I dessa emaneras hinderfritt korta och klara drömbilder som bl.a. gestaltar fyrar, mångspektrala speglar, slipade juveler och ljuskaskader bestående av så subtila strålar, att de inte längre kan låta sig klyvas så lätt. Om hans tårar droppar ned i jorden, så skulle antagligen outgrundligt vackra blommor växa fram där med juvelklingande kärleksackord. Hans tårar innehåller sådana koncentrat av kärleksfull och signifikant medkänsla att de radierar en genomlyst blå kristallspeglande pärlemorglans som nog kan få gudomlig sällhet att framstå som ett gulligt, men ändå indolent, snusande.

Så andas plötsligt pojken in - likt ett universum som startar upp sin tillblivelse. Det ser ut som ett uppvaknande inför en väntande potentiell flereonig vila. Hans beskyddare blickar ned på honom. När pojken perplext blinkande börjar öppna sina ögon likt en nyfödd och möter blicken hos sin omfamnare, så öppnas portar till världar som de flesta på såväl vår jord som i gudomliga och många andra världar håller ifrån sig. Under den första uppvakningsperioden frigörs själsliga manifestationer som innehåller lidanden som svårligen låter sig speglas med konventionellt språk. Den andra perioden välkomnar med andra tillstånd, som även de svårligen låter sig gestaltas med ordinära symboler. Dessa världar komponeras av bl.a. meningsfull frihet, innerligt hjärtlig samhörighet, insiktsfull empati och signifikansmedvetenhet.

De scener som spontant föds fram i den medvetna rymden, när pojken vaknar, är överväldigande. Vyerna rymmer bland annat barn i alla världsdelar som misshandlas, som lämnas därhän, ignoreras och avvisas. Det väller fram otaliga symboliska gestaltningar och ackord som dynamiskt speglar och uttrycker lidanden som barn får erfara:

skräck i otaliga sammanhang

varianter av smärta

ensamhetskänslor

förvirring

utanförskapsupplevelser

att förnekas sin åstundan att få leva

att schasas iväg som ohyra

att gasas ihjäl som om man vore en skadegörande bakterie

att bli stympad

torterad

förnedrad

sadistiskt plågad

perverst utnyttjad

instängd

utestängd

långsamt dödad

etc., etc.

Variationerna hos lidandena är oräkneliga. Det framträder människor som spikas upp på kors för att där plågas ihjäl. Människor som avrättas i elektriska stolar. Levande människor, som Du och jag, som halshuggs. Föräldrar som skjuts framför ögonen på sina barn. Mödrar som får sina händer avhuggna för att de tagit några äpplen till sina svältande barn från en rik människas trädgård. En man som dödar sin hustru i ett badkar för att visa sin älskarinna att han föredrar henne. Palestinier som dödar sina grannar, israeler som dödar sina grannar, irakier som dödar turkar, kineser som dödar tibetaner, tjetjener som dödar ryssar, amerikaner som dödar vietnameser, afrikaner som dödar afrikaner, sydamerikaner som dödar nordamerikaner, spanjorer som dödar indianer, jordbor som dödar jordbor, människor som förstör oerhört dyrbara människoliv, människor som helt enkelt tar livet av sig själva. Alla dessa barbariska drömbildsmanifestationer som härrör från frigörelse av undanträngda skikt i vårt kollektiva lagermedvetande, vårt gemensamma kollektiva karma, framträder nu i pojkens inlevelsevärld när pojken vaknar till liv igen tack vare närvaron av hans dyrbare Granhultarvän.

Pojken härbärgerar essensen av mänskliga lidanden och innehar härvid en extraordinär kapacitet. Han sitter  där på en smutsig trappa till ett hus i en storstadsförort någonstans på vår jord. Många flyktingar från olika länder bor här. Vår kära pojke har sett talrika grymma handlingar begås. Han hemfaller dock själv aldrig åt några sådana. Detta trots att hans grannar, ”kompisar” och släktingar gör det för jämnan. Pojkens tapperhet når under uppväxttiden alltefterhand oanade mått. Han förstår redan som barn lidandet som mödrar har när de föder, som människor har när de dör, som marockanska fångar har som får sitta i en mörk cell bland kackerlackor och råttor tills de dör. Han förstår empatiskt lidandena som människor har när de tas som gisslan av terrorister. Han förstår lidandena hos avklädda irakiska fångar som har en flinande soldatbrutta stående ovanpå sig med en cig dinglande i sin - inför kameran - arrogansmakeupade käft. Han ser också lidandena som soldatbruttan får erfara när hon en dag börjar vakna upp och inse vidden och konsekvenserna av vad hon har förorsakat och bidragit med till den värld som hon själv är en del av. Pojken förstår att hennes lidanden kommer att bli mångfaldigt värre än de lidanden som hon åsamkat de förnedrade fångarna under hennes militäriskt överlägsenhetsstolta fötter.

Pojken ser även kvintessensen av typiska försvar som människor har. Inte bara kriminella personers åkommor, utan även s.k. dygdiga och religiösa människors eller militärers förljugenhet. Pojken har insett det barbariska i religionskrig och liknande vansinnesdåd som ofta efterrationaliserande och stolthetsförblindat kallas heroiska fälttåg eller hjältemässiga dåd, men som egentligen ofta är brutalt utagerande och imperialismåstundande yttringar. Dessa i sin tur härrör från - om vi formulerar saken civiliserat vuxet - att man är en ynkrygg som inte vågar se in i och förstå ansvarighetens signifikanta betydelse. Man kultiverar inte ens den elementära tapperheten att nyktert betrakta och examinera orsak-och-konsekvens-principerna. Man slänger sig med uttryck i stil med ”som man bäddar får man ligga”, men skärskådar aldrig den bakomliggande innebörden, utan använder frasen mestadels när man ytterligare vill skuldbelägga någons redan bedrövliga belägenhet. Pojken ser även det infernaliskt ångestfulla lidandet hos paranoida varelser som söker förstöra allt som kan tänkas hota försvaret mot att känna igen ”fiendens” förhållningssätt som aspekter och skapelser i ens eget psyke.

Pojken förstår således att alla jordbor som oreflekterat accepterar dödandet av andra jordbor är tragiskt avtrubbade från sina verkliga ackord och potentialiteter. Dessa är därmed okunniga - i såväl individuella som kollektiva hänseenden - om konsekvenserna av sina handlingar och förhållningssätt. Vi förtränger insikten att existerandet kan ske tack vare allas vårt ömsesidiga beroende av varandra. Att kämpa för ”autonomi” och oberoende på ett generaliserande sätt, som alltför många på vår värdefulla planet gör, är som att söka få sitt eget träd att växa varvid man söker avgränsa det från jord, vatten och solljus.

Pojken känner förstås också till människors lidanden bortom försvaren. Förtvivlan över att inte vara uppskattad, älskad, inkluderad i en gemenskap, behovstillfredsställd eller hjälpt. Han är bekant med den ackompanjerande själsliga smärtan när man är utfryst, isolerad, övergiven, bortglömd och i tillstånd som är besläktade med dessa kval.

Pojken upplever insiktsfullt medkännande mänsklighetens sorgsamt oupplysta levnadsnivåer simultant med att han är medveten om dess potentialer. Han ser att de alla skulle kunna vara Buddhor i vardande eller t.o.m. fullkomligt uppvaknade varelser och därmed kunna existera signifikansmedvetet i obeskrivbar rikedom, meningsfullhet och önskeuppfyllelse.

Till slut orkar vår pojke inte längre. Han har erfarit alltför mycket destruktivitet, lidande och ignorans. Det blev för mycket även för en ovanligt tapper bodhisattvavarelse. Han är alltför ung och ensam samt saknar stöd och hjälp. Till slut blir härbärgerandet av allt lidande för mörkt och kondenserat för honom. Pojken tär successivt alltmer på sina resurser, vilka har använts som mot- eller omvandlingsmedel för mänsklighetens skuggiga bakgårdsförråd och avskrädesfält. För att fruktbart bearbeta och transformera detta bör alla vi människor vara involverade - helst med signifikant medvetenhet. De flesta av oss vill inte på riktigt ta reda på vad som äger rum när vi dör, vad som då sker med vår medvetenhet och subtila energi samt vad som betingar återfödelseprocesserna. Medlen med vars hjälp vi håller dessa insikter ifrån oss är mångtaliga, starka och uppfinningsrika. Att emellertid meditativt bekanta sig med de signifikanta inslagen i det mänskliga varandets betingelser är det dock få som ägnar sig åt. Det görs inte ens av ex.vis många ”erfarna” psykoterapeuter som t.o.m. sysslar med analys av våra psyken. Det görs inte av flera läkare som ofta har att göra med döende patienter. Det görs inte heller av en hel del präster som framställer sig som dygdens mönsterbarn och på allehanda skickliga vis åstundar att framhålla sin ödmjukhet till beskådning, ja, varför inte - när man har svårt att stå ut med en undanskymd position - med ordentligt nedåtböjt huvud i ex.vis stolthetvärstingens vaxkabinett. Det görs in-te av flertalet författare som skriver många ”spännande” och tillkonstlade sidor om än det ena och än det andra - men mycket sällan om det som vi människor behöver veta och erfara för att utvecklas i riktning mot vår dyrbara destination: att alltmer förverkliga en uppvaknads signifikansmedvetenhet.

Allt detta och mer därtill exponeras i pojkens och Granhultarns upplevelsevärld. Så småningom avklingar tills vidare dessa manifestationer och pojken får en vilopaus medan Granhultarn ger honom mat och dryck medan han reciterar helande mantran och sjunger enigmatiskt kärleksfulla sånger som får det att tåras i ögonen på förbipasserande. Ja, somliga börjar också att sjunga själva. De är inte ens förvånade över att de aldrig har sjungit så här i hela sitt liv.

FOTNOTER

Fn 1 

I boken  En Oceanfarares strofer  (J. Fitz, 2003, s. 22) finns att läsa:

och Granhultarn bjuder in

sina få goda vänner:

författaren och yogin

några huldror och andra skogsväsen

samt en tapper förskolepojke

som en gång hade rymt hemifrån

och helt på egen hand letat sig fram

till Granhultarns dolda stuga.

Det är den nämnde ’förskolepojken’ som detta kapitel också handlar om. Pojken har emellertid vuxit något och blivit 11-12 år. Han var då, när han rymde från sin mamma och letade upp ’Granhultarn’, bara 4-5 år. Denna gång är det Granhultarn som hittar sin skyddsling, som inte heller var så lätt att hitta.