MAROR

MAROR

      Essensen av s.k. marors förhållningssätt utgörs av rädslomotiverade försvar inför upplevda hot mot ens egocentriska värld eller existens.

      Maror utnyttjar bl.a. varelsers okunnighet, rädslor och skuldkänslor för att manipulera dem, varvid de själva söker vinna terräng, breda ut sin flock eller inflationera sitt system.

      Maror håller fast vid sina egocentriska föreställningar och upplever spontant att hela deras värld och existens hotas när gränserna för deras åskådning krackelerar eller skingras. Man söker då på olika sätt försvaga eller tillintetgöra ”fienderna”, alltså de som man tror skadar ens identitet.

      Ja, maror kan även uppleva att inte bara ens egna perspektiv och levnadsbetingelser står på spel när deras gränsdragningar rämnar, utan det kan för dem också upplevas som att hela världens undergång kan inträffa. Maror är så identifierade med sitt system, som de tillika generaliserar ut till allmängiltighet, att andra världar betraktas som något i stil med undermåliga tillfälligheter, fantasifoster eller skadeinsekter. Man kan härvid också uppleva sig som ex.vis gudomlighetens dygdiga  tjänare och alla andra - som inte är troende följare av samma åskådning - som ”hedningar” som har att besegras, undanröjas eller omvändas.

      Så länge som rädslor och snävsynthet inte har skingrats tillräckligt i ens psyke och om man inte har tillräckligt med distans till sin egen åskådning, så saknar man också instrument för att bekanta sig fruktbart med inklusivare och signifikantare medvetenhet som även rymmer ens egna system. Dylika instrument inkluderar bl.a. sådana förhållningssätt som att osäkerheten blir ens gode vän.

      Som mara vill man enbart rädda sin egen gren utan att därvid inse att denna grens existens är beroende av hela trädet, vars liv i sin tur är beroende av jord, vatten, sol och många fler betingelser. Man kan dock som mara utnyttja trädets generositet och livnära sig på det utan att respekterande och tacksamt reflektera över eller kultivera det ömsesidiga och oundvikliga beroendesamspelet. Man inser inte som mara att ingenting överhuvudtaget har någon autonom existens, eftersom man inte har befriats från bl.a. egobekräftande tendenser.

      Man förmår inte som maraaktivist att speglande känna igen sig i andra som inte tillhör den egna grenens gäng eller som representerar hela trädet eller helheten. Och man känner förstås inte heller igen alla dessa olika representanter i sitt eget psyke och kan inte sortera dem på ett signifikant sätt. Man klarar helt enkelt inte av att vistas med många olika sorters lirare i en stor samhörighetsspegelsal som har många avdelningar med transparenta och speglande väggar.

      Maragänget saknar empatisk medkänsla och vishet, de två fundamentalaste instrumenten som bistår oss i vår vidarefärd mot okunnighets- och lidandesbefriad signifikansmedvetenhet. De kan inte se konsekvenserna av sitt förhållningssätt utanför sin hage och i inklusivare sfärer.

      Nu är ju tyärr inte det här med maror något anmärkningsvärt eller perifert i vårt multiversum. De flesta icke fullt upplysta varelserna framlever sitt liv med maror mer eller mindre inblandade ...de kämpar för sitt parti, sin rebellrörelse, sin maktposition eller sin tradition. Om man nu signifikansmedvetet, likt en trädgårdsmästare, skulle kultivera en viss metod för att härigenom förse en hel trädgård med vissa balanserande och växtfrämjande förnödenheter, så är ju allt gott och väl. Men, om dessa förnödenheter på ett odemokratiskt, generaliserande och auktoritärt missioneran-de vis, ses som den universella medicinen för alla trädgårdar och levande varelser, så förmörkas, reduceras och dualiseras vår dyrbara helhet. De mörka sfärerna i vårt universum förblir mörka och man tenderar att - ofta långtgående - försvara sig mot dessa, om de vill bli mera genomlysta och man tränger undan det mesta och projicerar in sina motstånd, sina inskränkande begär och sina åkommor i mörk energi och svarta hål. Det finns en anledning till att det även bland akademiker - och inte enbart bland oskolade och gudscentrerat sekteristiska varelser - förhåller sig så, att ungefär 95% av allt i hela deras kända universum är mörkt och okänt. Tänk vilka enorma omvägar man tar när man ex.vis bygger oerhört dyra och stora acceleratorer, i stället för att helt enkelt tillbakalutat och kontemplerande meditera över och bekanta sig med varandets natur med hjälp av allt klarare helhetsmedvetenhet.  Utan signifikansmedvetenhet kommer vi ju ändå inte vidare i vår utveckling, vare sig i konventionella, akademiska, andliga eller upplysningsorienterade sammanhang.

     Om vi har maror - låt oss i den här texten lite lekfullt använda oss av en sådan benämning - som våra motivationella vägvisare, så blir vår levnad på en signifikantare nivå en undermålig och ointelligent affär, om vi betraktar ämnet något mera långsiktigt och vishetsorienterat bortomdarwinistiskt. Vi har således att känna igen marorna hos oss och hjälpa dem vidare till ett mera dansant och upplysningsorienterat varande...likt barn som behöver bistånd från insiktsfulla och signifikansmedvetet ansvariga jordbor vid sin vidarefärd i livet. Enkelt..nåja, i princip i alla fall.

Jörg Fitz / Kunga Dordche

2012