HJÄRTLIGHETENS DAKINI

HJÄRTLIGHETENS

DAKINI

      Jag är en beskyddande och klargörande dakini som förvaltar ditt hjärta. Jag är därmed en av de viktigaste gestalterna i ditt liv. Jag assisterar reglerande ditt liv och upprätthåller lämplig balans som bistår dig i livsorientering och stämgaffling av din hemmahörighetskänsla. Via mig erhåller du information om dig själv på ett sätt som inspirerar dig till insikter och korrigeringar i din helande utveckling. Jag hjälper dig att finna vägen hem till dina betingelser. Jag är en yttring som signifikansmedvetet och dynamiskt speglar att vara sann mot sig själv (tib. ’dam-tsig’) och uppmärksammar när man överskrider och inte respekterar sin genuina hjärtlighetsrytm. Mitt dualiserande uttryckssätt tjänar här bara syftet att förenkla min språkliga presentation. När jag talar till ”dig”, så kan i princip vem som helst känna sig tilltalad och när jag refererar till ”mig”, så förenklas bara språket…hela texten speglar ju ”mig”…jag är ingen individ, även om jag kan anta olika gestalter och finnas som ackord hos alla individer. Dharmabenämningen dakini används för att den lämpar sig här. Härmed åsyftas en friare tantrisk praktiserare i kvinnlig form.

      Jag kan i harmoniskt dansande och subtil energiform uppvisa en integrerad förening av vishet, kärleksfullhet, metodmedvetenhet, ansträngninsbefriat mod och ärlighet - dvs. bibehållen lyhördhet för hjärtats genuint hjärtliga och naturliga rytm. Jag kan på olika nivåer uppenbara mig i yttre, i inre, i hemlig och i enigmatisk skepnad, beroende på sammanhang och upplevarens medvetenhet. En Jungiansk analytiker skulle nog kalla mig för en arketypisk animagestaltning.

      Ibland kan jag med konventionella termer liknas vid en slags pedagogiklärarinna som du alltid kan konsultera, när du behöver få tillgång till din genuinare hjärtlighetsrytm. Jag är vid dina fundamentala funktionsutövningar angelägen för dig. Utan min närvaro kan dessa löpa risken att ex.vis bli för intellektuella, hamna på avvägar, bli utagerande, vara opåkallat styrande eller alltför frihjuliga; dvs. de fridansande yttringarna kan sakna signifikant navigeringsmedvetenhet. Din auktoritetsutövning kan också bli för skild från den mänskliga hjärtlighetens balanserande rytm, från varsamt respekterande harmoni och från det goda livets glädjefulla hälsa och meningsfulla verklighetssyn.

      Att söka förverkliga ett naturligt och meningsfullt varande utan mig, är som att segla utan centralt signifikanta riktmärken eller att dansa utan rytmkänsla och andning. Utan mig kan livet lida brist på levande hjärtlighet och mänsklig rytm…det kan bl.a. bli tvingande, prestationsmotiverat, inskränkande, upprepande, ytligt och bekräftelseorienterat. Det blir då inte fråga om ett grönskande, blommande och fruktbärande liv, utan kan i stället handla om impulsiva rörelser, beskäftiga uttryck, manipulationer och onödiga duktigheter; ett liv utan vishetsandlighet, kreativitet, väldoft, ljus och signifikant etisk medvetenhet. Jag bidrar till att öppna upp för välstämd verksamhet som harmoniskt kan samarbeta med existentiell medvetenhet, innerlig kärlek, ömsint varsamhet och förlösande medglädje.

      Om du uppmärksammar mig noggrant kan du varsebli att min lättsamt innerliga och dansanta natur är komponerad av subtila grundbetingelser som upprätthåller hjärtats naturligt balanserande rytm. Jag är således en levande komposition och befinner mig mitt i förutsättningarna för livets essentiella innerlighetspuls. Jag emaneras i och speglar det enigmatiskt reflekterande livets dyrbara grund-ackord. Jag lyser och löser upp samt klargör mörker.

      Jag skapas inte av någon ’-ism’, utan är en naturlig tillblivelse av helhetens kultivering av hjärtliga stämgafflingsackord. Jag kan dock gärna uttrycka mig i existentialistiska termer i tantriska sammanhang. Detta på grund av att just denna kontext medvetet möjliggör och främjar mitt varande och fungerande. Eftersom jag föds både ut ur och in i helhetens innerliga hjärtlighet, så kan jag också säga att jag bor i en Buddhas hjärta. Jag är en spontan emanation i en Buddhas innerliga sfär och jag gestaltar grundackord i Buddhors och Bodhi-sattvors hjärtan. Jag är en dakini som bidrar till att bringa i dagen helande, upplysande, enigmatiska och lyckoklargörande betingelser och jag bistår vägvisande levande varelser till ursprunglig helhetsmedvetenhet och genuin meningsfullhet...något som vi egentligen aldrig är skilda från, men oftast glömmer bort och ignorerar.

      Jag använder oftast enkla metoder, även om mina insikter och potentialer kan vara lite hisnande för somliga. Mina dansanta sfärer finns i närvarofält som naturligt oavbrutet gagnar helning, igenkännande vakenhet och signifikant utveckling. Jag kan framträda i en kognitiv värld, men är aldrig skild från konceptualiseringsbefriad klarhetsmedvetenhet. Så även om jag spontant kan emaneras från hjärtlig Buddhamedvetenhet, så blir jag inte skild från denna sfär som skapar mig och möjliggör mitt varande. Jag emaneras för att bland annat registrera, inspirera, balansera och spegla den hjärtliga helheten.

      Jag kan också upplevas som ett delackord i livets ursprungligt naturliga och balanserade puls. Jag är inte bara en objektiv eller subjektiv dakini, utan en enigmatisk sådan: jag är både en ursprungligt naturlig yttring och simultant dess dansanta reflexion, som jag således också är oskiljaktigt förenad med. Att jag är enigmatisk innebär, att min helhet inte kan upplevas av det representationella tänkandets logik, dvs. konventionalitetens och den objektiviserande och dualiserande akademiskhetens reduktivitet. Jag kan förvisso varseblivas också i vanliga sammanhang, men inte på ett signifikant vis med vanliga ignoransbemängda funktionsorgan, utan då med oförstörda och oförställda mjukt intensitetsexciterade instrument, vilka har integrerats och på lämpligt vis kan anpassas i olika sammanhang.

      Jag kan ex.vis upplevas som en vanlig ungdomlig kvinna för vanliga resenärer och som en ovanlig gestaltning för ovanliga resenärer, dvs. sådana som också har mer extraordinära insikter i förening med empati. Mina uttryck är ofta just enigmatiska och har många, men åtminstone, två ”sidor”: en konveNtionell och en (för det vanliga seendet fördold) innerlig dimension. Jag kan anta en konventionell roll och fungera som en, låt säga, turistguide i en buss och vid något tillfälle under en guidning med speciella ackord i min röst ex.vis flika in att busschauffören är en ”duktig pedagog”. Alla vanliga turister i bussen kommer att uppfatta utsagan på ett oproblematiskt sätt som en trevlig kommentar. Oreflekterat kommer de att tänka på chauffören som en ”positiv” person som är rättfram, självständig, koncentrerad, professionell, uppriktig, viljestark, m.m. De i bussen som emellertid också ser mitt konventionella framträdande som tu-ristguide - i just detta sammanhang - som en förklädnad bakom vilken jag finns som en dakini, kommer å andra sidan att höra vad jag också säger något bakom konventionalitetens kulisser, nämligen att just denna busschaufför även är oaktsam, självupptagen, inskränkt, hårdhjärtad, försvarsskapande, tvångsmässig, omedveten om sin obefryndskap med sina medmänniskor och att han är oförmögen att relatera kärleksfullt och in- och igenkännande till kvinnor i allmänhet och sin egen ”anima” i synnerhet. Om nu våra "ovanliga” resenärer i bussen bara skulle se dessa negativa dispositioner, så vore de ju värre däran än de förstnämnda som bara ser utsidan med konventionellt färgade glasögon. Våra ovanliga resenärer här i vår buss ser emellertid:

(1) den konventionella framsidan,

(2) den dolda skuggsidan i chaufförens mentalitet,

(3) en uppvaknads omätbara potentialer bakom chaufförens ego-logiskt inskränkande skuggsidor och

(4) hur chauffören skulle kunna bli medveten om dessa potentialer, om han bara vore modig nog att börja se bakom sin duktiga fasad, känna igen sina åkommor samt motiveras till att ändra på sina socialpsykologiska levnadsbetingelser. Om jag bevaras levande i människors hjärtan så kan sådana avläsningar göras tämligen lätt. Genom att jag i vårt exempel använder termen ”pedagogisk” med vissa ackord kan jag simultant kommunicera med både oreflekterande och reflekterande människor, vilka kan förstå dubbelmeningen med en sådan benämning i föreliggande sammanhang. Termen har förstås inte i de flesta andra sam-manhang en sådan dubbelmening. Här uttalas ju benämningen också mellan ra-derna med lite skämtsamt parodierande ackord, som dock bärs upp av signifikant helhetsförståelse.

    Exemplet ovan ger vid handen att ursprungligt klar och relevant insiktsfull kommunikation ingalunda behöver äga rum på s.k.’hög’ eller gudomlig nivå. Dessa existensplan kan sakna - om inte dharmavishet finns med - betingelser för att känna igen mig, dvs. vishetshjärtlighet, på ett signifikant sätt. Jag är ingen gudinna, även om jag också kan anta en sådan form. Jag gestaltar mig ofta som en ung kvinna i mänsklig form...mina reflektioner här riktar sig ju också i första hand till människor. Naturligtvis skulle jag också kunna synliggöra mig i manlig gestalt - varför inte som busschaufför - men, jag har i den här kontexten valt att fokusera på dakiniackorden, för att bl.a. balansera den manliga slagsidan i många kulturer gällande guidande stämgaffling av vår evolutionära vidarefärd. Min medvetenhet rymmer förståelse av: 1) vanliga, 2) andliga, 3) vishetsandliga, 4) direkt verklighetsupplevande och 5) Buddha-uppvaknade varseblivnin-gar. Dessa medvetenhetsnivåer är holodynamiskt relaterade till varandra, så att ’5)’ inkluderar och rymmer mera än ’4)’, som i sin tur inkluderar och rymmer mera än ’3)’, etc. Icke dharmamedvetna gudinnor eller medier känner oftast enbart igen de två förstnämnda kategorierna. Mina upplevelsesfärer kan således också rymma gudinnor (tib. ’lhamo’) på olika existensplan, vilket här även inkluderar den ”omvända” upplevelserelationen i mina holodynamiskt speglande reflektioner, dvs. att gudinnorna (i mitt återspeglande reflektionsfält) härbärgerar mig med besläktade ackord i sina hjärtan. Jag projicerar således inte enbart gudinnor, utan dessa projektioner speglar också tillbaka centrala ackord till projiceraren…således med igenkänningar på båda sidorna. Detta kan ju sägas vara naturligt självklart om man talar om medveten spegling, men det är ändå angeläget att tydliggöra närvaron av denna ömsesidigt medvetna och likasinnade spegling, enär den förekommer så sällan. Vanliga, alltså inte dharmamedvetna, gudinnor och gudar är inte befriade från subtil ignorans och vidhäftnin-gar vid estetiska sensationer av form och färg. De saknar också den altruistiska motivationen (vilket Bodhisattvor och Buddhor har) att söka främja allas vår evolution mot fullkomning, dvs. föreningen mellan  obetingad verklighetsmedvetenhet och empatiskt prismatisk och vishetsmetodgenomfamnande närvaro överallt, om vi här uttrycker oss innehållsligt essentiellt.

      Uttrycket ”holodynamiskt relaterade nivåer”, varvid en medvetenhets- eller existensnivå inkluderar och går utöver en annan, kan förstås på följande vis. Den inklusivare nivån är en mognare nivå i analogi med hur en erfarnare människas medvetenhetsnivå inkluderar och går utöver en mindre erfaren och mind-re mogen människas. I dharmasammanhang kan det ex.vis handla om att någon som har integrerat och förenat såväl manliga som kvinnliga principer och energier holodynamiskt har en vidare medvetenhet än någon som identitetsorienterat är koncentrerad kring endast en av dessa dynamiska aspekter. Någon vars medvetna inställning bl.a. rymmer, låt säga, manlig intensitetsnärvaro i dansant och oskiljaktig förening med vishetskvinnligt havandeskap, varur - i dyningar - oupphörligen skapelser spontanar fram, är naturligtvis i en djupare, vidare, rikare, meningsfullare, mera fruktbar och kreativt medvetnare position än exempelvis vilken jordgudinna som helst som är identifierad med en, låt säga, horisontellt vidgande nätverksvision, eller en faderlig himmelsgud med huvudsakligen en hierarkiskt vertikal och stolthetstonad vision. Detta holodynamiska sätt att betrakta saken är ett i princip relativt enkelt tillvägagångssätt när man jämförande vill förstå skillnaderna i förklaringskaliber hos olika system och åskådningar. Att alla andliga vägar leder till samma mål, som många vill ha det till, är ju en gullig inställning, men alltför naiv, i synnerhet om den omedvetet generaliseras mer än tillfälligt. Detta uppenbaras ju när förespråkarna för denna utblick inte har så mycket att säga om innebörden i detta ”mål”. Ofta uttrycks dock bland dessa välmenande ekumeniker någon vag föreställning om att man är delaktig i någon form av gudomligt ljus och kosmisk kärlek. Åskådningen är naturligtvis värdefull, men kan inte generaliseras så långt, vilket man upptäcker när man vill integrera upplysningsorienterad vishet med denna syn. Om detta görs, så kommer åskådningen att förvandlas till något annat: från att ha upplevts som livets kosmiska träd, så kommer den naturligt att hamna bland en av rötterna till helhetens träd.

      En existentiellt signifikansmedveten människa, som lever under gynnsamma omständigheter, är i en gynnsammare belägenhet än den högsta guden som saknar förståelse för vad ett Buddhauppvaknat varande innebär. Den förstnämnde skulle kunna förverkliga ett fullkomnat varande under ett fåtal, eller rentav ib-land under en enda livstid, medan den sistnämnde under tusentals miljoner år kan vara helt omedveten om vad som försiggår när människor transformeras till Buddhor. En Buddha däremot är inte omedveten om vad gudarna sysslar med, utan verkar opartiskt i alla riktningar så att även dessa - om tillräckligt med motivation förefinns - kan erbjudas chansen att vakna upp ur sin omedvetenhet om verklighetens och helhetens egentliga natur och potentialiteter.

      Jag är således medvetet en beskyddarinna för dem som kultiverar ”upplysningstanken’ (sanskr.’bodhicitta’), dvs. de som åstundar det successiva fullkomnandet av Buddhamedvetet varande och som med en altruistiskt empatisk intention söker bidra till skingrandet av lidanden och okunnighet plus orsakerna härtill.

      Att inte åstunda allas fulländade helhetsblivande, är ju dumt. Även om man ex.vis skulle vara en ärggrön egoist, eller stolthetsförblindad, eller vill ha myc-ket för egen del, så borde väl ändå den intelligentaste intentionen vara just mera inklusiv. Man förlorar ju inget angeläget i slutändan. Jag är också beskyddarinna för denna verksamhet i betydelsen att jag påminner bodhicitta-praktise-raren om det innerliga, centrala, fundamentala och kvalitativt värdefulla i den transformationsorienterade mittens-väg-inställningen. Mitt förhållningssätt i vi-dare mening kan liknas vid ett hjuls nav, en stämgaffel, ett hjärta, alla elements uppbärande energivind, eller roten och stammen till ett träd. Om dessa dynamiska betingelser inte finns med och inte fungerar med lämpliga ackord, så kan vi alltmer hamna i vakuöst mörker. För flertalet i dag består universum av ca 95% mörk energi och materia och 5% ljus. Vi borde bidra till att naturligt generöst sprida mera ljusenergi, så att ignoransmörkret skingras alltmer och ersätts med förstående klarhet. Det som fysikerna således har observerat i kosmos, speglar allas vår procentuella ignorans- och upplysthetsnivå.

      Mittens-väg-visionen, i kvalificerad mening, bärs upp av den elementära insikten att hela helheten består av ömsesidigt beroende fenomen och varelser. ’Beroendet’ som här åsyftas handlar om att ingenting kan existera oberoende och att vi har att sikta in oss på att förverkliga insikten, att våra betingelser ursprungligt är befriade från destruerande och förgiftande relateringar och förhållningssätt, såsom aversion, dualiseringar, begär, vidhäftningar, dumhet,   avund och alla varianter av stolthet och ignorans. Dessa villkorade förhållningssätt, som alltmer har att bli befriade från åkommor, har sedan att kultiveras ihop alltmer till oskiljaktig förening med obetingad varandemedvetenhet. Detta är den signifikansmedvetna essensen i en kvalificerad upplysningslära. Den nödvändiga förutsättningen för att en dylik hjärtlighetslära förblir levande är, att vi alla med dessa ackord tillåts verka kontinuerligt. Detta innebär att närvaromedvetenhet med hjärtliga dakiniackord helst inte bör avbrytas. Längre avbrott kan medföra förmörkelse, inskränkning, reduktion av den ursprungliga medvetenheten och varseblivningen (eng.’originary awaring’, tib. ’yeshe’), som i rena betingelser kan manifestera sig med regnbågsradiering i klar och speglande rymd. Avbrott kan också medföra att frön sås godtyckligt i mörker och att de i sin mognad kan hamna på avvägar. Med avbrott kan kontakten förloras med signifikant och naturligt kontinuerlig uppmärksamhet och därmed också med helhetens utövning av att just hela och naturligt upprättbehålla en medveten levnadskontinuitet, alltså helt enkelt ett heligt varande. Detta betyder också att jag, för den upplevande just då, är utanför dennes varseblivningssfär: jag kan inte ses, inte höras och inte heller annorledes förnimmas. Jag kan förstås fortfarande tänkas. Men, detta gör mig vanligtvis till en vag och inte så verksam gråzon-sfär bland andra abstraktioner utan levande relation till tänkaren. Härmed hamnar mina hjälpande möjligheter och förmågor utanför den var-seblivningssfär där jag kan vara verksam

      Genom att den direkta kontakten med min medvetenhet försvinner när den naturliga helhetsmedvetenheten avbryts, så förloras ett tag den kontinuitetslevande - dvs. heliga - samvaron med helheten. De hjärtliga dakiniackorden kan inspirerande möjliggöra en lättsam tillgång till en speglande variant till den oupphörligt närvarande helheten, som utgörs av livets pågående förnyelse och erfarenhetsberikning av sig självt, genom ex.vis meningsfulla symboler som den signifikansmedvetna helheten spontannaturligt skapar. Detta är en essentiell aspekt av evolution och fullkomning. Fullkomning i betydelsen Buddhamedvetenhet kan inte vara statiskt. Det är ex.vis inte fråga om ett statiskt nirvanatill-stånd (’såsom ex.vis ’Arhat’-skapet inom Hinayanabuddhismen). Även när en fullkomnad Buddha inträder i ’parinirvana’, eller ’mahaparinirvana’, så är detta inget som helst utslocknande. Även kvantfysikerna har insett att ’vakuums nollenergi’-varande är just havande med oändliga energipotentialer. Någon utslocknad intighet finns inte i någon annan mening än som en vag tanke. Inte heller en av de fyra gudomliga formlöshetsdimensionerna, där man kan ha en nihilistisk tomhetsupplevelse av allt, är något undantag; här finns vaga förnimmelser av rörelser, dimmor, dofter eller ljud. Den paradigmatiska essensen av allt kan nog bättre indikeras med helt avskalad, klar, ren och signifikant förstående verklighetsmedvetenhet som är välstämd med kärlek och empati.

Helheten kan rymma en oupphörlig kreativitetsprocess som komponeras av livets pågående förnyelse, omvandling och erfarenhetsberikning av sig självt. Detta sker vid spontana tillblivelser av tankar/mening som kan forma sig till symboler som helheten skapar och tolkar när de uppenbaras i helhetens speglande klarhet. Det är angeläget att härvid inte förväxla helhetens skapelseprocess med ett kosmiskt gudomligt skapande (varvid man ex.vis åsyftar ’Brahma’ eller någon annan gudom). I ett meditativt tillstånd kan man uppleva sig identifierad med en gudomlig skapare, vilket man i vissa terapeutiska kretsar skulle kalla ettblivandet med det s.k. högre jaget, högre självet, självet, Gud, det sanna självet, eller liknande. Detta handlar helt enkelt om en meditativ tillsvidaresammanblandning med en av de ca 30 gudomliga existensnivåerna uppburet av ett subtilt stolthetsinflationerat andligt ego plus karmiska utverkningar av såväl kollektiv som individuell art. Det är inget konstigt med det. En meditativ upplevelse av att vara den gudomlige skaparen av allt är naturligtvis en kreativt trivsam, rikhaltig och värdefull upplevelse - som alla borde unna sig. I synnerhet blir detta tillstånd andligt rikt och fruktbart om det färgas med kärlek, medlidande och fridfull harmoni. Helhetens saga är dock inte slut här, vilket ofta blir fallet för dem som inte känner igen att den ”gudomligt kosmiske skaparen” inte är samma helhet som komponerar hela helheten. Denna igenkänning möjliggörs när ens medvetenhet utvecklas bortom ’gudomliga kognitioner’, alltså att man har utvecklat en verklighetsmedvetenhet, gärna så som den har karaktäriserats av den s.k. Prasangika-Madhyamika-filosofin. Ett gudomligt skapande kan från ett inklusivare perspektiv sägas spegla helhetens skapelseprocesser på ett andligt holodynamiskt sätt med vissa ackord beroende på existensnivå. Sådana holodynamiska speglingar av hela helheten kan naturligtvis också ske i många andra dimensioner, världar och miljöer.

Det är ett lika stort misstag att tro att skapelser är produkter av vårt s.k. subjektiva psyke, som att tro att dessa är produkter av objektiva betingelser, vare sig det handlar om ’materiella’, mentala eller ’andliga’ produkter. Inga som helst tillblivna ’subjektiva’ eller ’objektiva’ fenomen har inherent existens, dvs. har någon autonom egenexistens. Följaktligen kan ingenting sägas vara skapelser av vare sig ’objektiva’ eller (i exkluderande mening) ’subjektiva’ betingelser. Skapelser blir till endast tack vare både subjektiva och objektiva samt vare-sig-subjektiva-eller-objektiva (dvs annorledes polariserade, prismatiserade eller referenslösa) dimensioner. Alla dessa dynamiska aspekter i oskiljaktigt samspel har att finnas med. Ingenting kan existera eller bli till utan närvaro av alla dessa ömsesidighetsberoende och möjliggörande betingelser. Att söka efter objektiv ”evidensbasering”, som många akademiker tvångsmässigt är upptagna med, handlar ofta om yttre bekräftelsesökeri bakom vetenskapsteoripratet, som bäddas in med abstrakta krumelurer, siffror och kurvor, för att här undvika konfronterandet med en signifikansmedveten stämgaffel som guidar oss genom livet.

Jag är en hjärtlighetstillblivelse, skapat av helheten, som i detta sammahang symboliskt/mänskligt också kan ses som en dynamiskt dansant förening mellan manliga och kvinnliga energier...mellan bl.a. intention respektive extension, om vi uttrycker oss något dynamiskt principiellt; eller mellan intensiv närvaro respektive extensivt pågående havandeskap och födande, om vi uttrycker saken existentiellt energipsykologiskt. Denna dansanta förening mellan intensitet och meningspregnans kan vi se som en intressant källa till (den antropiskt upplevda) helhetens kreativa evolutionsprocess, varvid bland annat symboler/ tankar/mening/barn föds fram. Dessa meningsframträdanden förblir i min dakini-vision aldrig skilda från helheten, dvs. de upplevs aldrig som vare sig objektivt eller subjektivt existerande på ett inherent sätt. Vi alla existerar enbart i och tack vare helheten, med sin ständiga förening mellan icke-uppdelande oförgänglighetsmedvetenhet och uppdelande förgänglighet. Kan någonting existera på något annat sätt? Om det finns ett undantag, så låt höra! Ingenting föds ur, var-efter det skiljs från, helheten. Alla föds i och in i och tack vare helheten, varigenom dess dynamik förändras i sin oföränderlighet. Det är som ett flerdimen-sionellt skeende i orumslig rymd…något skeende kan ju inte vara skilt från ändlös rymd...eller signifikantare och inklusivare uttryckt: vår ändlöst klara basmedvetenhet.

Människans medvetna varande i denna levande och gränslösa helhet är dock ofta grumlat med ego-logiska operationer, vilka generaliseras i olika teologiska, akademiska, politiska eller nationalistiska system, vilka sedan också in-skränker och ”statifierar” vår levnad, om vi inte är medvetna om deras räckvidd. Om vi inte känner igen dessa begränsande betingelser, så leder detta omedvetet in oss på avvägar, som kännetecknas av att vi som ’verkligt’ upplever det som essentiellt inte är vår ontologiskt verkliga hemvist. Naturligtvis kan man inte ignorera de olika konventionella systemens relativa berättigande. Det vore ju som att ignorera den kroppsliga mänskligheten. Att generaliserande avfärda det mesta som ”illusioner” kan ibland liknas vid andliga tonåringars LSD-på-verkade övermod. Att å andra sidan myndigt oja sig över att ex.vis ”new-age-rörelsen” är ytlig, kan vara ett uttryck för oförståelse inför andlig tonårsutveckling bortom förälder-småbarn-relationen som exempelvis faderligt gudscentrerade religioner i många förgreningar inte har vuxit ifrån än. New-age-åskåd-ningarna är förvisso tämligen oansvariga, om man jämför med exempelvis mognare Mahayana-åskådningar...men: tonåringar är nu emellertid också ett oerhört dynamiskt, energirikt och modigt släkte som bidrar till helhetens transformativa förnyelseevolution i omätbart större omfattning än vad samspelet mellan ex.vis stelnade vanetänkare och blint troende barn gör. I dag skulle vi bidragan-de kunna använda oss av metoder som att söka komponera underhållningsföreställningar, där ex.vis breakdansare och rapsångare förmedlade budskap om dharma, ansvar, kreativitet, frihet, balans och lyckobringande glädje. Varför in-te rama in en föreläsningsafton med HH Dalai Lama vid podiet med sådana kreativa jordboyttringar! Jag kommer alltid att närvara då som allas sufflös!

Min dakinimedvetenhet, förvaltar den enigmatiska och hjärtligt prismatiska dimensionen. Denna är inte skild från vare sig vanliga eller ovanliga känslotoner. Enigmatisk närvaro finns inte i någon förutbestämd objektiv zon utan kan aktualiseras var och när som helst då man är hjärtligt sann mot sig själv och sin helhet, simultant med att man är dynamiskt prismatisk öppen inför helhetens oändlighet i gränssfärerna mellan samsara, nirvana och signifikant helhetsmedvetenhet…alltså, den essentiella medvetenhet som vi har när vi är tillräckligt klara över och inte behöver gripa efter allas vår evolutionära destinationsriktning.

Jörg Fitz/Kunga Dordche

1997, 2013