DHARMATRANSFORMATIONER

DHARMATRANSFORMATIONER

Om livet, döden och meditation

samt människans utveckling mot upplysthet

Jörg Fitz/Kunga Dordche

1992, 2016

VADCHRADHARA

     Vadchradhara - Dordche Chang på tibetanska - är en fundamentalt inklusiv gestaltning som en Buddha kan transformera sig till när guidande undervisning av den tantriska vägen aktualiseras. Hans färg är huvudsakligen midnattsblå och hans natur som en väsenslikt genomlyst och speglingsliknande klar diamant. Dordche Chang vistas signifikansmedvetet i den allt genomträngande verkligheten. Han håller en klocka i sin vänstra hand och en diamantliknande scepter (en s.k. Dordche) i sin högra. Hans armar är korsade framför hjärtat, vilket väsentligen symboliserar integrationen av en optimal dynamisk dharmainställning…nämligen av vishet och metod i förening…av resp. kvinnligt tonad vishet omfamnad av manligt energiformad metodinställning, vilket sammanfattande kan paraplybenämnas med fullkomnad signifikansmedvetenhet. Han beskyddar, speglar och vägvisar i alla existensdimensioner

FÖRORD

     Föreliggande Dharmaessä är en utvecklad, och till skrift anpassad, version av en föreläsning jag gav i december 1991 vid Lunds Universitet. Föreläsnin-gen, rubricerad Meditation, själsliga transformationsdimensioner och män-niskans utveckling, avslutade Filosoficirkelns höstterminsföreläsningar, som hade temat Människan och hennes symbolvärld.

     Essän formulerar i allt väsentligt inte undertecknads åsikter, utan söker ra-tionellt pedagogiskt sammanfatta och tydliggöra fr.a. den Mahayanabuddhis-tiska läran.

     Inte enbart kärlek och medkänsla producerar broar mellan människor, utan även signifikansmedveten förståelse. Säkert skulle Buddha Shakyamuni, som hade förmågan att undervisa olika grupper på otaliga sätt, instämma i följande motto som introducerar 1900-tals-filosofen och vetenskapsteoreti-kern Stephen Toulmins monumentala verk i tre delar om Mänsklig förståelse:

En människa demonstrerar sin rationalitet,

inte genom att hängivet bekänna sig till fixa idéer,

stereotypa procedurer eller oföränderliga begrepp

utan genom det sätt på vilket och de tillfällen vid vilka

hon förändrar dessa idéer, procedurer och begrepp.

Jörg Fitz

                   1992, 2016

INLEDANDE SAMMANFATTNING

     Jag kommer i det följande att översiktligt uppehålla mig vid sex säsonger av existensdimensioner som principiellt inkluderar en människas hela transformationscykel. Redogörelsen kan liknas vid en karta över de fyra årstiderna och övergångsperioderna däremellan, samt hur människor på olika mognads-nivåer kan uppleva och förhålla sig till dessa säsonger.

     Bakgrundmatriserna för exposén här utgörs huvudsakligen av förgreningar av Mahayanaläran, dock i några avseenden uppdaterad i en något mera nutidsrelevant språkdräkt. De buddhistiska lärornas presentationer kan utvecklas i vissa hänseenden om de reformeras med integrationer av bland annat västerländskt språkfilosofiska, vetenskapsteoretiska och psykoterapeutiska metoder. Detta främst för att anpassa systemen till vår tid, dess språk och behov. Vad beträffar erfarenhet och kunskap om extraordinärt mognade och upplysta existensnivåer utgör Mahayanabuddhismen ett oöverträffbart system. I synnerhet gäller detta de meditativa kunskaperna som har traderats och hållits levande inom den tibetanska formen av Mahayanabuddhism - den som kallas Vadchrayana. Det vore sorgligt om denna dyrbara upplysningslära skulle avklinga nu, när den behövs mer än någonsin. Häri ligger det främsta motivet till att en viss tantrisk kunskap, som hittills har hållits hemlig i ungefär 1000 år, har börjat avslöjas och i det följande på svenska sammanfattande ges en relativt preciserad sammanställning. Här avses huvudsakligen avsnittet om döendets betinelser nedan.

Redogörelsen kommer i det följande att komponeras under 6 huvudrubriker, nämligen:

1) Det vanliga livets betingelser,

2) Det gynnsamma livets betingelser,

3) Det meditativa livets betingelser,

4) Döendets betingelser,

5) Upplysthetens betingelser och

6) Det intermediära varandets och tillblivelsens betingelser.

DET VANLIGA LIVETS BETINGELSER

     I vår tid anses det på somliga håll att det är ett framsteg i vår utveckling att man skakat av sig föreställningar om att besjälade väsen befolkar världens andliga dimensioner i kosmos. Man betraktar ibland dessa föreställningar som myter som vi nu håller på att skingra med hjälp av våra tillnyktrande naturvetenskapliga kunskaper.

     Denna materialistiska åskådning är vare sig sund eller hållbar. Den är inte sund därför att den oreflekterat utgår från en felaktig premiss, nämligen att våra vanliga rådande naturvetenskapliga principer och procedurer representerar en rationell och ansvarig vetenskapsteori som bl.a. tjänar syftet att avslöja myter, förutfattade åsikter och ogrundade trosföreställningar. Denna premiss är felaktig ibland annat den meningen att man inte har känt igen att även just denna vetenskapsfilosofi är en myt…i mångt och mycket vår tids myt. Inom ett halvt sekel kommer man säkert på flera håll att betrakta vår tids vetenskapsteoretiska inställning som en bidragande orsak till vår vishetsandliga degeneration. Tidigare fanns det här och där åtminstone bland annat andar och huldror i avlägsna naturområden och skogsgrottor. Nu ersätts dessa besjälade sfärer i stället med ex.vis tunnor av atomavfall som grävs ner i dessa grottor. Invaliditeten som vidlåder vår tids materialistiska åskådning komponeras just av den försnävade inställningar att materialismens konsekvenser reflekterar mer utvecklade och värdefullare och mer realistiska förhållanden än konsekvenser som andliga åskådningar kan föra med sig.

     Vår tids vetenskapsteoretiska myt innehåller på flera håll ytterligare en ingrediens som man vare sig har tillräcklig distans till eller förstår signifikansen av, nämligen den nihilistiska verklighetsuppfattningen, enligt vilken verk- ligheten bortom de fysiska och biologiska fenomenen och skeendena basalt utgörs av intighet.

     Alltså, vår tids akademiska myt, som vi allmänt ännu inte helt vaknat upp från, innehåller bland annat tron att en själlös intighet finns att utläsa mellan raderna av mer eller mindre komplexa fysiska organismer som relaterar till varandra i enlighet med vad framför allt den socialdarwinistiska åskådningen implicerar. Man tror vidare också, i denna myt, att denna utblick är realistisk, saklig och mogen - ja, rent av upplyst. Man börjar dock nu i alla fall fundera mera långtgående över vad bl.a. den s.k. mörka materien och mörka energin består av. Man inser dock inte riktigt än att rådande vetenskapsteoretiska inställning behöver revideras avsevärt för att härigenom inbjuda till signifikantare förklaringar.

     Man inser inte riktigt ännu och känner inte igen, att vår oupplysta utblick egentligen till stor del komponeras av speglingar av projektioner, även om funderingar har reflekterats åt det hållet. Än mindre inser vi varifrån dessa projektioner härrör, det vill säga vilka kausala förhållanden som möjliggör och producerar dessa skapelser. I den mån som vi söker efter förklarande hypoteser, riktar vi inte sällan - cirkelresonemangsmässigt - vår uppmärksamhet åt fel håll, i det att man tror att en materialistisk-nihilistisk åskådning är en indikator på ett vuxet, realistiskt, objektivt och akademiskt skolat sinnelag.

     Detta synsätt kan förvisso i några sammanhang - såsom exempelvis i naivt religiösa föreställningssystem - ge en balanserande motviktsbild, men att den egentligen i just en mognare kontext är ett uttryck för ett rationaliserande försvar mot den själsliga smärta som i första ronden eventuellt skulle kunna följa av att man öppnar sig för mer andliga och framför allt vishetsandliga betingelser. Det är således bl.a. fråga om ett omedvetet lurigt försvar i syfte att skydda sig mot de upplevelser som här skulle kunna ackompanjera en första glimt av ett uppvaknande.

     För att ett dylikt uppvaknande ska kännas motiverat att förverkliga, bör man först ha en relevant insikt om våra åkommor. Detta är svårt att åstadkomma om man inte är beredd att betrakta det vanliga livets betingelser från ett mera vishetsmedvetet perspektiv, dvs. från en mindre ego- eller systemorienterad position.

     Låt oss avrunda det här första avsnittet med en sammanfattande karaktäristik av det vanliga livets betingelser…det som flertalet människor på vår jord lever med. Detta för att få en glimt av de betingelser som just förorsakar och vidmakthåller våra bedrägliga visioner, inte minst vår materialistiskt-nihilistiska åskådning.

     Vi vanliga människor följer mestadels oreflekterat våra tendenser, vanor, fixeringar och grumliga varseblivningar, från det att man föds tills man drab-bas av en sjukdom, olycka eller åldras och dör. Vanligtvis förväxlar vi det overkliga med det verkliga och förväntar oss oreflekterat att förgängligheter är varaktigare än vad de är. Vi upplever ofta betingelser som kan vara lidandesframkallande som eftersträvansvärda och klamrar oss gärna fast vid dem.

     Vi slösar ofta bort tid med aktiviteter som inte leder till så värdefullare betingelser och är ofta under inflytande av några av de åtta världsliga angelägenheterna: att vara fäst vid 1) vinst, 2) lustupplevelser, 3) berömmelse och 4) att bli prisad, samt att hysa aversion mot 5) förlust, 6) olust, 7) dåligt rykte och 8) klander. Vi gillar när börsen går upp och ogillar när den går ner. Vi gillar mat, vin, sex och musik, men ogillar solitär tillbakadragenhet i den stilla och syrerika skogen. Vi gillar att hyllas när vi fyller år och ogillar när någon talar i negativt kritiska ordalag om oss bakom vår rygg. Vi gillar när vi lovordas för att vi sliter i vårt anletes svett med att åka Vasaloppet och ogillar om vi skulle klandras för det.

     Vi människor ägnar oss ofta åt att skydda våra närmaste anhöriga från andra likadana människor som skyddar sina närmaste på likartat vis…och som vi ibland tom. betraktar som främlingar eller fiender som man har att hålla kort. Ofta omhuldar vi förhållningssätt, såsom att känna sig otillräcklig eller otillfredsställd, utan att varaktigt söka råda bot på detta. Man tar hand om sin familj och sina djur, hägnar in och bevakar.

     På natten sover vi i allmänhet som avsvimmade i vår mörka ignorans. Of-tast flimrar under sömnen drömbilderna förbi, utan att vi bryr oss om deras innebörd eller hur och varför de uppstår. I den mån vi kommer ihåg någon dröm, kan den ofta återges i ett alienerat tillstånd och vi berättar den som om vi har sett en TV-film där man själv inte alls är inblandad. Att känna igen att man själv har iscensatt hela drömvärlden är det sällan tal om, än mindre att reflekterande söka efter förklarande förståelse.

     Kanske känner somliga inte igen sig i denna a la carte-karaktäristik, utan betraktar den som en nidbild av ett hörn av mänskligheten. Måhända har man då glömt bort att man själv eventuellt tillhör en liten gynnad fraktion av mänskligheten. I den mån som man medvetet och aktivt avser att söka förverkliga en frigörande utveckling bort från det vanliga livets ignorans, vilken inte främjar själsliga och andliga transformationer, bör man först och främst göra klart för sig vad som konstituerar en god jordmån för en sådan utveckling. Ett tydliggörande av en dylik fundamental förutsättning, kommer vi till nedan, under rubriken Det gynnsamma livets dimensioner.

     Dessförinnan kan vi dock först inflika, att man naturligtvis mycket väl kan beakta det vanliga livets betingelser och utveckling på ett rikare vis. Ett exempel utgörs av C. G. Jungs analytiska psykologi som bland annat kombinerar en djuppsykologisk syn med både en andlig åskådning och ett Darwinistiskt perspektiv. Jung söker framför allt ådagalägga hur vårt, enligt honom, sedan urminnes tider nedärvda arketypiska program, som under långa tider finns potentiellt i vårt kollektiva omedvetna, påverkar vår personliga utveckling och alla levnadsstadier. Denna med arketypiska influenser mer eller mindre berikade livscykel hos människan, börjar med födelsen, slutar vid döden och har att styras av självet, som Jung kallar det. Även om Jungs system är ett av de rikare som västvärlden för närvarande har om människan livscykel, så har det ändå inte integrerat bland annat karmaläran, upplysningstanken i kvalificerad mening, kunskap om medvetnare meditativa tillstånd och död- och återfödelseprocessen. Den schamanistiskt utforskande Jung var bland annat påverkad en del av sin protestantiska bakgrund med bl.a. sin försnävande viljestyrning av livet, vilket bidrog till att han aldrig riktigt såg de avgörande gemensamma nämnarna bakom vad han kallade väst- och östvärldens åskådningar. I en kommentar till The Tibetan Book of the Great Liberation ((11), 1969:xxxvii) säger han till och med: "You cannot mix fire and water. The Eastern attitude stultifies the Western, and vice versa. You cannot be a good Christian and redeem yourself, nor can you be a Buddha and worship God. It is much better to accept the conflict, for it admits only of an irrational solution, if any."

     Naturligtvis finns det lösningar på Jungs dualiserande problematisering. En uppslagsända presenteras nedan mot slutet av avsnittet Upplysthetens betingelser. En annan uppslagsända är den förståelse och tolerans som genereras i vårt psyke, när vår meditativa erfarenhet har nått dithän att vi får insikt i tidigare inkarnationer, både egna och andras. På denna nivå kan man också lätt se att den uppdelning som Jung gör i "väst" och "öst" ungefär har samma relevans som förhållandet att personen A ena dagen går på den vänstra sidan av en väg, och betraktar vyn därifrån, och nästa dag går på den högra, och betraktar omgivningen därifrån. Även Jungs egen åskådning är ju egentligen i förlängningen principiellt i överensstämmelse med denna betraktelse, alltså att den är som en liten delgren av ett helt och mångförgrenat träd. Det finns en signifikant anledning till att man aldrig har fört något s.k. "religionskrig" i Buddhismens långa historia. Med en lydnads- och trosbaserad Gudscentrerad religion blir det svårt att överbrygga de antydda problemen, vilket historien oupphörligen har visat. Med en upplysningslära som Mahayanabuddhismen har man redan den principiella lösningen av konflikten inplanterad i sitt psyke när man påbörjar denna väg. Som Evans-Wentz uttrycker det rakt på sak: "To the clearseeing, humanity is one family, externally transcending geographical demarcations, national limitations, and every fettering concept born of the unenlightened mind" ((11), 1969: viii).

DET GYNNSAMMA LIVETS BETINGELSER

     Det som komponerar ovanligt gynnsamma mänskliga existensbetingelser,  är i första hand en rad fundamentala friheter, såsom exempelvis följande:

(1) Frihet från att ha fötts in i ett barbariskt land, där förutsättningar för att förstå en etiskt utvecklad upplysningslära inte finns.

(2) Frihet från att ha fötts in i en kultur som omfattar extrema åsikter, såsom

eternalism (tron på ett evigt liv) eller nihilism (tron på att verklighetens yttersta natur är intighet, frånvaro av liv), eller förnekandet av kausalläran (varvid man tror att fenomen kan uppstå utan orsak).

(3) Frihet från att ha fötts in i en mörk tidsålder, då upplysningsläror eller de värdefulla kvaliteterna hos upplysthet inte är kända; detta som en konsekvens av att ingen Buddha har varit tillstädes.

Man bör vidare som människa också vara fri från bland annat sådana omständigheter som att vara under inflytande av:

(1) alltför mycket avund, stolthet, aversion, begär, förvirring och ignorans,

(2) korrumperade kompanjoner,

(3) andras förslavande kontroll eller makt över en,

(4) alltför grov eller avtrubbad mentalitet, som kan leda till lågsinnade handlin-gar och hindra en från att uppleva sund fruktan inför konsekvenserna av dessa.

     Man bör dessutom ha gynnats med:

(1) att faktiskt erhålla Dharmaundervisning av en kvalificerad lärare,

(2) en motivationsnivå som möjliggör att hålla upplysningslärorna levande, och

(3) förhandenvaron av en gemenskap som studerar och tillämpar Dharma-läror…att söka förverkliga en mognad mot mer upplysthet på egen hand är lika svårt som att bygga en stor myrstack som ensam myra i ett område där ingen annan bryr sig om något dylikt.

När nu den gynnsamma mänskliga existensen är definierad, så bör man tillämpa denna beskrivning på sin egen livssituation. Läsaren kommer då troligen att känna igen att hon för närvarande lever under jämförelsevis gynna-de omständigheter. Detta bör leda till att man inser att man har att ta tillvara på värdefullheten med sådana betingelser. … Låt oss med en liknelse anta att vi av en anledning hade hamnat på en unik ö som var full med önskeuppfyllande juveler. Det vore väl beklagligt om vi bara turistade omkring här en stund och sedan åkte härifrån tomhänta utan att ens ha önskat att vi alla sna-rast måtte befrias från lidanden och okunnighet.

Det första man istället skulle kunna göra för att ta vara på sin gynnsam-ma belägenhet är, att kontemplera över förgängelse och död. Vid denna kontemplation har man att inse och reflektera över följande tre betingelser:

(1) det är helt visst att vi kommer att dö. Endast för en upplyst är betingelserna något annorlunda. Vi kommer till denna frågeställning om en stund.

(2) det är däremot ovisst när vi kommer att dö.

(3) det enda som kan vara till hjälp när vi dör, är vår integrerade och tillämpbara meditativa erfarenhet.

     Det andra man har att göra för att inledningsvis på bästa sätt ta tillvara på sina gynnsamma mänskliga levnadsbetingelser är, att kontemplera över karma. Detta innebär att reflektera över kausallagarna och därmed få insikt i lagarna om orsak och verkan och därmed om våra handlingar och deras orsaker och konsekvenser. Närmare bestämt innebär en av de mest avgörande insikterna att man har att förstå att varje speciell handling…må den vara mental, verbal eller kroppslig…har, mer eller mindre, sina motsvarande konsekvenser. Om man sår kornfrön, så växer det upp korn och inte havre eller blåklint. Om man exempelvis handlar med en kärleksfull motivation, så kommer detta att på ett eller annat sätt leda till lyckosamma konsekvenser. Om man däremot handlar med en fientlig inställning, så kommer detta att medföra lidanden…kanske inte alltid hos den som fientligheten riktar sig mot, men definitivt hos den som uttryckt sig med fientliga intentioner. Det är härvid viktigt att förstå att även en till synes oansenlig handling eller tanke kan ha omfattande konsekvenser över lång tid, på samma sätt som en liten körsbärskärna kan leda till ett fullvuxet träd, eller att ett signifikant val kan leda till att ex.vis många människors liv räddas.

     Man bör vidare också kombinera kontemplationen över att tidpunkten för vår död är oviss med kontemplationen över de oundvikliga konsekvenserna av vårt handlande.

För det tredje har man att ta tillvara på sin gynnsamma mänskliga exis-tens genom att kontemplera över lidandena som vidlåder alla existensnivåer där man ännu inte har förverkligat befrielsen från karmiska bindningar av olika slag, och därmed också betingelser som kausalt nödvändiggör återfödel-se. Detta gäller även de högsta celesta existensnivåerna.

     Dessa kontemplationer bör hos den någorlunda intelligente med låg aspirationsnivå - men vilka ändå går utöver den vanliga människans - leda till att man söker leva på ett sådant sätt i innevarande liv, att man förorsakar högre återfödelse i nästa.

     För en person med medelmåttig aspirationsnivå, torde kontemplationerna ovan mynna ut i dedikationen att söka förverkliga ett lidandesbefriat varande för sin egen del, och att man vid dödens inträde bara har smärre bindningar till kroppen, talet, psyket eller själva existensen kvar att lösgöra sig från, varefter kanske ett tillstånd av icke-dynamisk frid, ett stationärt nirvana, infinner sig. För en person vars aspirationsnivå går utöver den medelmåttiga kommer kontemplationerna ovan att mynna ut i väckandet av upplysningstanken. En kort presentation av detta skall vi inleda nästa avsnitt med.

     Vi behöver dock här understryka att väckandet och förverkligandet av upplysningstanken knappast blir framgångsrikt, om detta inte föregås av tre steg. Dessa tre steg utgörs av utvecklandet av a) opartiskhet, b) kärlek och c) medlidande. Om Mahayana symboliseras med ett fullvuxet träd, så representerar dessa tre steg trädets rötter, upplysningstankens förverkligande av själ-va stammen, de olika metoderna av grenverket och upplysningens kvaliteter av frukterna.

Med opartiskhet menas här en inställning med jämnmod, bortom attityderna av fiendskap och vänskap eller aversion och attraktion, varvid man betraktar alla levande varelser som en sund läkare gör, och inte som ex.vis en militär, partipolitiker, missionär eller affärsman. Man har att inse att vi i alla väsentliga avseenden är väsenslika.

Med kärlek menas att man åstundar att lyckliggöra levande varelser. Att exempelvis uppvisa för andra att man själv är dygdig och välvillig, varvid man inte nämnvärt bryr sig om att avläsa andras behov och önskningar eller vad effekten av ens faktiska handlande egentligen blir, är inte kärlek. Det handlar då mera om självupptagen barnslighet, om ex.vis bekräftelsesökande beteende. Eller att ex.vis generaliserande blanda in tanken att ’Gud är kärleken’ genererar ofta fler problem än genuin lycka, varför den med ett upplysningsorienterat perspektiv inte är så vägvisande. Man generaliserar ofta alltför ouppvaknat och förväxlar, så att säga, en av flera rötter till livsträdet med hela trädet…även om syftet kan vara vällovligt. Så länge man är insiktsfullt medveten om en dylik generalisering och att man därmed bara vill uttrycka en känsla likt en operasångare, så kan naturligtvis inga som helst invändningar riktas mot den...snarare tvärtom. Att ex.vis Atlantvågigt uppleva: ”åh, i dag känner jag mig som en kärleksgudinna som älskar alla i kosmos”, är ju en underbar betingelse…sådana känslovågor borde vi ha oftare. Om den generaliserande tanken ’Gud..eller varför inte gudinnan..är den kosmiska kärleken’ inte ackompanjeras av signifikant vishetsmedvetenheten, så kommer den på sikt att inskränka människans utveckling. Inte i förhållande till ett barns behövande utblick, men i förhållande till en upplysts vision.

Med medlidande menas här en samhörighetsmedkännande åstundan att avhjälpa levande varelsers lidanden. Att ex.vis beklaga sig över någons sorger och bekymmer, utan att detta ackompanjeras av en inställning att söka avhjälpa detta, är inte medlidande. Det är snarare ett vanligt, och i vår kultur ofta acceptabelt, försvar mot medlidande. Mer utvecklat medlidande utgörs av att speglingsliknande inom sig meduppleva någon annans lidande och söka transformera detta till sådana energier och förhållningssätt som den lidande behöver eller önskar sig. Medlidande är inte att bara korrigera andra, därför att man själv tror att man vet bäst. Det är snarare arrogant manipulation, vilket för övrigt också kan vara ett försvar mot accepterandet av medlidande. Djupare medlidande är partner till insikten att alla varelser lever i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, och att man själv lika gärna skulle kunna befinna sig i någon annans belägenhet. Detta insiktsfulla medlidande komponerar ett signifikant motivationsackord till väckandet av upplysningstanken och beträdandet av Mahaynavägen.

DET MEDITATIVA LIVETS BETINGELSER

     Upplysningstanken

     Det som särskiljer Mahayana-farkosten från andra system är inte det positiva värderandet av kärlek, barmhärtighet och vishet, utan upplysningstanken i kvalificerad mening. Denna potentiellt outtömligt rika och värdefulla tanke kan beskrivas på många sätt. Essentiellt kan den dock definieras som intentionen att förverkliga ett fullt uppvaknat varande för alla levande varelsers väl. Med detta avses ett dynamiskt varande som i allt väsentligt motsvarar en Buddhas mognadsnivå. På en dylik utvecklingsnivå har man integre-rat många extra-ordinära kvaliteter, såsom bl.a. förmågan att kommunicera med olika varelser när som helst och med vilket språk det vara månde i syfte att gynna någons eller någras utveckling mot upplysthet. En fullt uppvaknad behöver ingenting mera för sin egen utveckling. Han eller hon behöver inte för sin egen del sitta på en tron och bli respekterad, få gåvor, bli informerad om människors belägenhet eller annat. En Buddha har kultiverat upplysningstanken till full mognad, vilket naturligt medför att man i sådana betingelser inte har någonting annat att ägna sig åt än att bidra till allas vår utveckling och fullkomning. Vägen och målet är inte åtskilda för en upplyst. En Buddhas förhållningssätt till behövande varelser är lika naturligt som när vi plåstrar om ett sårat finger på vår egen hand, dricker ett glas vatten när vi är törstiga eller när vi visar en frågande person vägen.

     För en Mahayanapraktiserare är således upplysningstanken A och 0 och man inleder ofta en meditation med denna intention och avslutar den med att dedikera sitt fortsatta liv åt denna dynamiska levnad.

     När väl en gång upplysningstanken har väckts och den kultiveras, så fortgår de meditativa utvecklingsstegen (i icke tantriska sammanhang) i tre huvudsteg, om vi tar det något schematiskt. Det första kallas för samatha, det andra vipassyana och det tredje utgörs av det simultana utövandet av sa-matha och vipassyana. I det följande beskrivs dessa tre utvecklingssäsonger på ett kortfattat principiellt sätt. De praktiska metodaspekterna lämnar vi i det här sammanhanget därhän.

Samatha

     Samatha betyder ungefär att vistas i frid. Avsikten med denna meditation är, att stabilisera psyket på en subtil jämviktsnivå. Denna meditativa stabilise-ring bör kombineras med mjuk följsamhet. Det är här fråga om en själslig energikvalitet som, poetiskt uttryckt, kan liknas vid glansigt sidennektrig medvetenhet, vilken möjliggör att meditatören utan ansträngning eller motstånd på ett lättsamt sätt kan ändra sin inställning. Man har, så att säga, sitt psyke till förfogande likt en tämjd elefant och en skara uppmärksamma och samarbetande betjänter.

     Först förverkligas den mentala subtiliteten, varefter också kroppen genomströmmas alltmer av en mjukvattnig och subtil vindenergi. Detta befriar oss från grova, hårda och torra kvaliteter. Även huden hos en dylik person kan bli mjukt glansig och den mänskliga gestaltningen blir energirik och subtilt levande. När samatha-meditationens dynamiska mål har uppnåtts och man befinner sig stabiliserat i ett balanserat jämviktstillstånd, så kan objekt och fenomen tendera att lösas upp och psyket kan sammansmälta med rymden. Psyket kan dock lätt hålla kvar koncentrationen på ett objekt om den inställningen väljs. Starka ljud i närheten av meditatören behöver inte vara störande. Subtiliteten, lättheten, den distanserade närheten och koncentrationen i psyket kan bli så utvecklad att man ex.vis kan vistas i sådana betingelser att man kan räkna molekylerna i ett berg.

     Den meditativa stabiliseringen kommer också att påverka ens sömn, så att den blir mera meditativ och befrias från alltmer regressiva komponenter. Tung och mörk sömn finns inte längre på denna varandenivå. Man har även befriats från sådana tendenser som ex.vis skadliga avsikter, sinnesretningar och tvivel. För att kunna kultivera samatha-meditationen, så behövs längre perioder av tillbakadragenhet från det samsariska livet, varvid man meditativt alltmer störningsbefriat influeras perceptuellt och energimässigt av Budd-ha-mandalan som man mediterar i.

Vipassyana

När meditativ stabilisering har förverkligats, och vårt psyke kan bli likt en stadig fyr, vilket sammanhanget än är, då är det dags att påbörja vipassya-na-meditationen. Det är härvid fråga om en klargörande och insiktsinbjudande meditation som syftar till att bringa i dagen gestaltningarnas och fenomenvärldens essens. Om detta förverkligas, så har vi dragit upp roten till våra lidanden, nämligen den instinktiva upplevelsen av att det finns ett autonomt existerande jag. Vi har att avslöjande inse att det egentligen inte finns något sådant inherent eller autonomt existerande ”jag". När detta inses direkt med egna erfarenheter, så kommer successivt våra ego-gripanden, egocentriska tendenser och begreppsliga fixeringar att lösas upp och huvudproducenten av våra lidanden och problem att skingras. Finns inget basfrö till lidande och inskränkningar i vårt psyke, så växer inga betingelser fram som förorsakar dessa.

     Proceduren hos denna analytiska meditation har principiellt två huvudsteg. Först förvissar man sig om att något ’jag’ inte är liktydigt med vare sig vår kropp eller vårt psyke eller både-och. Vi kommer således vid närmare analytiskt betraktande att inte finna någon enda varelse som har inherent existens. Detta medför förstås inte att vi inte skulle existera som personer i den konventionella världen. Det finns naturligtvis någon person med mänsklig form och ett namn som går omkring här i vår relativa värld. Men, att uppleva denna individ som en autonomt existerande varelse är egentligen en villfarelse, när vi betraktar det hela med ett stabilt och klart genomskådande sinne i bortomkonventionella betingelser. Det är således ingalunda fråga om någon form av s.k psykotisk yttring och det har naturligtvis mening att inom det konventionella systemet använda benämningarna ’jag’ och ’du’.

     Därefter har vi att förvissa oss om att även alla andra fenomen inte existerar autonomt, som de synes göra. I verkligheten, efter noggrann analys, inses att objekt inte har någon substantiell egenexistens, utan existerar endast tack vare ömsesidighetsberoende betingelser likt ex.vis drömbildsliknande ska-pelser, illusioner eller ekon. Fenomen och individer synes i vår vanliga värld ha egenexistens, men de existerar egentligen inte på det sättet som våra kon-

ventionella kognitioner tolkar det. Ett eko kan manifesteras tack vare att ljudvågor skapas av flera betingelser…så enbart ekot i sig komponerar ju inte ljudet. Det finns alltså inget eko i sig. Vi har att känna igen att våra kognitioner och perceptioner innehåller reflektioner av projiceringar från och i allas vårt psyke. Det kan liknas vid en musikfilm som har skapats av många olika producenter och betingelser. Vi har således att genomskåda våra vanliga upplevelser på ett signifikant sätt. När denna kontemplativa analys tillämpas i ett stabiliserat meditativt tillstånd, så mynnar det så småningom ut i upplevelsen av en essentiellt tom, illuminerad, klar och ändlöst rymdliknande basmedvetenhet som inte skapar några inherent existerande gestaltningar eller fenomen. Denna insikt är det dynamiska målet med vipassyana-meditation.

     När denna meditativa betingelse tillfälligt upphör, så börjar former och fenomen framträda igen, kanske först som vaga skuggor och så småningom i alltmer konkret gestaltning. Även om personer och fenomen börjar framträda i ens upplevelsesfär som om de existerar och blir till från sin egen sida, så kan man nu…i en postmeditativ period…även igenkännande se dessa mer eller mindre som bl.a. projektioner, ekon, illusioner eller reflektioner. Alltså: återspeglingarna kan nu framträda som om de existerade autonomt, men också annorlunda: det som synes ha oberoende existens kan skifta till att framträda som reflekterande projektioner. Alltså, egentligen så existerar inte, bakom kulisserna, varelser och fenomen så som de framträder i vårt konventionellt kalibrerade psyke. Härmed har vi bringat vipassyana-meditationen till avslutning och vi har nu att fortskrida till nästa moment, nämligen att förena sa-matha med vipassyana.

Det simultana utövandet av samatha och vipassyana

     Genom att förena stabilt lugn och ansträngningsbefriad fokusering med den klara tomhetsmedvetenheten och därmed betrakta varelser och fenomenen som befriade från autonom existens, så kommer vi successivt att ackumulera alltmer värdefulla och helande kvaliteter. Genom samatha ackumulerar vi alltmer bra karmiska frukter och genom vipassyana alltmer vishet. Dessa i kärleksempatisk förening utgör i mångt och mycket essensen av Mahayana-vägen, och även essensen av vår utvecklings dynamiska destination: upplysthet.

     Genom kontinuerlig kultivering härav kommer de pre- och postmeditativa perioderna successivt att bli allt kortare, vilket så småningom mynnar ut i att vi alltmer lättillgängligt kan varsebli ständigt föränderliga fenomenen i förening med essentiell klarhetsmedvetenhet…vi kan också kalla det för dynamisk nirvanamedvetenhet i förening med samsara. Vi ser således inte att fenomen och varelser är tomma, utan vi ser att de inte har någon autonom egenexistens. Detta är naturliga ackord i ren medvetenhet. Man får allt lättare tillgång till en, låt oss kalla den, enigmatisk medvetenhet, varvid vi genomskådar vår dualiserande, inskränkande och förmörkande inställning och direkt kan se bl.a. den s.k. yttre och inre världen som aspekter i samma helhet. Man kan också exempelvis se somliga levande varelser som om de har en transparent energikristall förenad med hjärtat, vilken naturligt och utan ansträngning klargör omgivningen. Det är ingenting mystiskt eller magiskt, inget märk värdigt, inget som kräver speciella åtbörder eller ceremonier…det handlar helt enkelt om att vara signifikansmedvetet dharmainställd. Det är essen-tiellt en bortomgudomlig medvetenhet, även om detta dynamiska varande har behövt föregås av att man bl.a. har bekantat sig med många gudomliga sfärer för att ackumulera utvecklingsfrämjande karma och för att få angelägna insikter. Denna bortomgudomliga medvetenhet blir dock sedan inte skild från de gudomliga sfärerna.

     Vid det här laget har vi beträtt en så kallad bodhisattvas levnadssätt och när dennes levnad essentiellt har bringats till full mognad, likt låt säga en nymåne som successivt har rundnat tills den fullmånigt speglande i en blank vattenyta är av samma natur som den speglade månen, då har vi essentiellt transformerats till en Buddha.

     Om vi lyckas med detta i innevarande liv, så är allt inte bara gott och väl, utan vi har haft den goda lyckan att förverkliga den allra bästa av betingelser. Vi kommer naturligt att kunna vara optimalt till gagn för oss alla och vi behöver exempelvis inte bekymra oss för vår egen död, eftersom vi då befinner oss i betingelser där inga karmiska faktorer längre finns som kan förorsaka omedveten återfödelse. Om vi inte befinner oss i sådana betingelser, så gör vi klokt i att förbereda oss för döendet genom att börja med att mera noggrant studera vad som sker då. Därmed är vi framme vid nästa avsnitt: Döendets dimensioner.

DÖENDETS BETINGELSER

     Tantra

     Mahayana har metodmässigt två huvudvägar, den ena kallas sutra-vägen, den andra tantra-vägen. Inom den tantriska vägen har man noggrant beskrivit döendets process, återfödelseprocessen och vad som sker däremellan. Att man i Buddhistisk tantra har intresserat sig för dessa processer, beror på att man på avancerade tantriska nivåer avser, med hjälp av speciella meditationsmetoder, att söka påskynda förverkligandet av upplysthet genom att transformerande medvetandegöra döendet, återfödelsen och förändringarna i det intermediära va-randet däremellan. Det är härvid bl.a. fråga om att den tantriske meditatören successivt alltmer söker medvetandegöra de okontrollerade momenten i dessa skeenden. Dessa meditationer är modellerade efter de faktiska död- och återfödelseskeendena. Meditationerna är således analoga med eller holodynamiskt speglande kompositioner till motsvarande skeenden hos flertalet människor. De är designa-de så, att man söker ta tillvara på rådande betingelser och transformativt rena oss dithän att vi successivt blir allt mindre omedvetet under inflytande av faktorer som förorsakar okontrollerat döende och återfödelse.

Befriade varelsers sätt att dö

     Om vi i innevarande liv har lyckats förverkliga upplysthet, så behöver vi vid dödens tidpunkt inte gå igenom döendets och återfödelsens processer. Med såda-na betingelser kan vi färdas vidare på fyra olika sätt:

(1) Ens psyke löses upp och förenas med den bortomsamsariska verklighetsmedvetenheten, med Dharmakaya. Det är som när den yttre och inre rymden förenas, när exempelvis ett hus faller samman.

(2) Som när en låga från en eldstad slocknar, så blir inget annat kvar än askan från träkubbarna.

(3) Rymden fylls med ljussken ovanför den döende när dennes psyke lämnar kroppen och förenas med detta ljus.

(4) Speciella yogis (de som har en s.k. regnbågskropp) lämnar inte ens någon fysisk kropp efter sig när de dör.

     Detta är de tantriskt mest avancerade praktiserarnas sätt att lämna innevarande existensform. Medelmåttigt erfarna tantriska utövare passerar bort med ett fridfullt sinnelag varvid de känner sig förtroendefullt förvissade om att de kommer att förverkliga befrielsen. Man kan härvid dö på något av följande sätt, om vi nöjer oss med tre exempel:

(1) att dö som en fattig tiggare, som inte behöver frukta några överraskande

omständigheter, eller

(2) att dö som en snöleopard som drar sig undan till trakter som är avskurna från bindningar till olika betingelser, eller

(3) att dö som en lyckligt insiktsfull dåre, eller likt ett helt problemfritt litet barn som är helt obekymrat om döendets betingelser.

     Vanliga människor, som inte kan dö på detta vis, bör emellertid studera döendets och återfödelsens processer, så att deras liv och inställning kan korrigeras som en konsekvens av ökad förståelse för dessa dimensioner.

Döendets åtta sekvenser

    Vissa noggranna tantriska beskrivningar av hur vi dör, baserar sig på vind-energi, eller bara vind, som härvid betraktas som en av våra fundamenta-laste funktioner. Dessa vindar eller energivågor kan ses som uppbärare av olika nivåer av vår medvetande- och tankeström, likt en häst som bär upp sin ryttare. Genom en serie av upplösningar som de olika vindenergierna, tankarna och medvetandena går igenom, så fullföljs efterhand både det yttre och inre döendet. Döendet påbörjas med fyra sekventiella upplösningar av vindenergier som är förbundna med de fyra elementen jord, vatten, eld och vind (som hos människan motsvarar fasthet, vätska, värme och rörelse). Därefter följer ytterligare en serie av fyra upplösningar av olika faktorer, vilket mynnar ut i det egentliga döendet. Låt oss i det följande kortfattat schematiskt beskriva dessa åtta sekvenser.

1. Den första upplösningssekvensen

     Under den första döendesekvensen är det jord-elementet som löses upp, dvs. den vind som är relaterad till de fasta och hårda komponenterna i vår kropp (såsom skelettet, musklerna och de fysiska organen) förlorar sin kapacitet att vara medvetandets uppbärare.

Yttre tecken: Kroppen blir svagare och ögonlocken kan inte öppnas eller stän-gas.

Inre tecken: Hägringar framträder.

2. Den andra upplösningssekvensen

     Under den andra döendesekvensen upplöses vatten-elementet. När vinden som är förbunden med jord-elementet lösts upp, blir en sorts vattenvind mera manifest. Det är inte så att jord-elementets vind löses in i och förvandlas till vatten-elementets vind…utan först löses den ena vinden upp, vilket medför att den andra manifesteras mera.

Yttre tecken: Alla vätskor i kroppen (såsom saliv, blod, urin) torkar ut, känslan försvinner och inre och yttre ljud hörs inte längre.

Inre tecken: Rök framträder.

3. Den tredje upplösningssekvensen

     När sekvensen av vatten-elementets upplösning har avklingat, manifesterar sig vinden med eld-elementet, varvid yttre och inre faktorer löses upp samtidigt.

Yttre tecken: Ämnesomsättningen upphör, man kan inte längre komma ihåg namn på nära anhöriga, man förlorar lukt-förmågan, inandningen blir svagare och utandningen starkare och längre.

Inre tecken: Eldflugor och gnistor framträder i röken.

4. Den fjärde upplösningssekvensen

     Vind-elementens upplösning börjar manifestera sig. De olika vindtyperna förflyttar sig mot hjärtat vid den fjärde upplösningssekvensen.

Yttre tecken: In- och utandningen upphör, inga aktiviteter kan utföras längre, tungan tjocknar och blir kortare, man kan inte längre uppleva smak och inte heller uppleva skillnaden mellan mjukt och grovt.

Inre tecken: Små ljuslågor som lite spottande/fräsande håller på att slockna. Fram till och med nu har de grövre vindarna och faktorerna upplösts. In- och utandningen har upphört. Innan den femte upplösningssekvensen påbörjas, så kan det finnas en viss chans att återvända till livet, men när väl den femte cykeln påbörjas, finns ingen återvändo längre. Man har dock enligt tantriskt sätt att se inte dött ännu. Att andningen har upphört är inget kriterium på slutgiltig död.

     5. Den femte upplösningssekvensen

     Under den femte upplösningssekvensen löses 80 indikerande konceptualiseringar upp, plus vindarna som bär upp dessa tankefragment eller antydande begreppsbildningar. Detta sker i tre faser. Den första fasen innehå1ler grövre rörelser hos de vindar som bär upp en grupp av 33 konceptualiserin-gar. Den andra fasen innehåller mindre grova rörelser hos de vindar som bär upp en grupp av 40 indikerande konceptualiseringar. Den tredje fasen innehåller en svag rörelse hos den vind som tjänar som uppbärare för den resterande gruppen av sju indikerande konceptualiseringar.

Inre tecken: Först framträder fenomen som liknar brinnande värmeljus, därefter framträder en tom klarhet med vitaktigt ljussken - likt en klar natthimmel under hösten som blir genomlyst av vitaktigt månsken.

6. Den sjätte upplösningssekvensen

     Den femte upplösningssekvensen mynnar ut i framträdandet av vitaktigt klar medvetenhet. Denna subtila medvetenhet består av klar tomhet fylld med rent ljus. Den är fri från grövre konceptualisering, men är fortfarande något dualiserande. Den sjätte upplösningssekvensen innebär att denna dualisering, plus vindarna som bär upp den, löses upp. Det efterföljs av att klarare och subtilare betingelser framträder – denna gång fyllda med ett rödaktigt, sollik-nande, ljus.

7. Den sjunde upplösningssekvensen

     Under den sjunde upplösningssekvensen löses det rödaktiga, förhöjda, mentala tillståndet upp, vilket först mynnar ut i en tomhet som fylls med tjockt radierande mörker, vilket i sin tur oftast slutar med att man glider in i omedvetenhet under en kortare eller längre tid.

8. Den åttonde upplösningssekvensen

     Sekvensen av radierande svart tomhet är den sista mentala fasen i döendeprocessen. Man är nu nära det slutliga uppnåendet. Denna sekvens brukar också kallas det nära uppnåendets radierande mörker. När upplösningen av detta svarta medvetande avslutas, så börjar en mycket klar och naturligt färglös tomhetsmedvetenhet dagas. Den har den naturliga renheten hos gryningshimlen en höstdag. Denna gryning är helt befriad från de tre orsakerna till föroreningar: månsken, solsken och mörker. Detta är liktydigt med att direkt vistas i medveten förening mellan den klara tomheten och stabiliserad meditativ jämvikt, som vi ovan beskrev under avsnittet Det meditativa livets betingelser. Detta kallas dödens heltigenom tomma och klara ljus, därför att det är i avsaknad av alla konceptualiseringar, alla framträdanden av vitt, rött och svart ljus plus alla vindar som tjänar som uppbärare av dessa betingelser. Nu först har den verkliga, egentliga döden ägt rum…Flertalet människor sägs förbli ca tre dagar i tomhetens klara ljus. Om emellertid de fysiska organen har blivit mycket åtgångna av ex.vis sjukdom, så kan detta medföra att dessa personer knappast kommer att vara ens en dag i denna medvetenhet. Å and-ra sidan kan tantriska meditatörer förlänga dessa tre dagar med ett mindre eller större antal extradagar…Låt oss härmed övergå till och dröja kvar ett tag vid detta moment, upplysthetens betingelser

UPPLYSTHETENS BETINGELSER

     Om man granskar det svarta medvetandets upplösning noggrannare, så kan man urski]ja att det sista momentet i döendets process utgörs av att essensen av de vita faderliga och röda moderliga komponenterna sammansmälter i hjärtat, varigenom den sista energientiteten upplöses. Denna energidrop-pe utgör det basalaste fröet till mänsklig existens och tillblivelse. Den skapas genom glimtar av karmisk vind och dualiserande reflektion. De orena por-tionerna av de vita och röda komponenterna kommer nu i form av var, lymfa och blod att utsöndras från näsan och de genitala organen. Detta är det yttre tecknet på att människan nu har dött. Ända fram till nu har någon form av mental aktivitet och energirörelse ägt rum i kroppen. Detta medför också att man fram till nu bör lämna kroppen ifred, och inte heller mentalt störa den döende. När de sista subtila rörelseglimtarna av dualiserande reflektion lösts upp, så manifesteras essensen av den egentliga, ofabricerade upplystheten.

     Denna ofabricerade basbetingelse kan inte beskrivas eller förstås fullt ut med hjälp av konventionellt språk och tänkande. Inte desto mindre har den förstås tilldelats många indikerande benämningar, beroende bl.a. på tradition. Bland dessa benämningar kan man finna följande:

- den yttersta sanningen

- den absoluta verkligheten

- den slutgiltiga transcendenta kunskapen

- igenkänning inom icke-tankens sfär

- medvetandets återförening med sin essens

- den spontana närvarons ljus

- den fundamentala klara tomheten

- den ursprungliga naturliga renheten

- allgrunden

- lycksalighettomhetens klara ljus, m.fl...

     Man skulle också kunna komplettera med följande benämningar:

- klar, ren och basal verklighetsmedvetenhet där det inte längre finns någonting överhuvudtaget att åtgärda samt paraplybenämningen på alla indikeringar:

- essentiell signifikansmedvetenhet.

      Låt oss så integrera aspekter av vår förståelse hittills genom en distinktion, som dels tillåter oss att se döendets dimensioner från en inklusivare nivå, dels underlättar förståelsen av relationen mellan upplysthet och döendets dimen-sioner. Kanske är detta för övrigt en av våra fundamentalaste ontologiska dis-tinktioner.

     Den åsyftade särskiljningen är: indikerande och egentlig upplysthet. Med indikerande upplysthet menas här de olika upplösningssekvenserna som mynnar ut i döendet. Dessa sekvenser indikerar först att de olika sinnestillstånden löses upp (genom framträdandet av hägringar, rök, gnistor, etc), därefter att konceptualisering löses upp (genom månliknande vitt ljus), därefter att själva den mentala medvetenheten löses upp (med det solliknande rödoranga ljuset),

samt slutligen att den fundamentala verklighetens ignoransaspekt löses upp och elimineras (genom det svarta ljuset). När alla dessa indikeringar har lösts upp, kommer med nödvändighet den egentliga upplystheten att manifesteras. Denna naturligt rena och allestädes närvarande dharmamedvetenhet genomtränger allt från början och kommer för alltid att finnas framöver. Den kan därför också betraktas som den basala förutsättningen för allt. Den fundamentalaste åkomman i universum är en ignorant okunnighet tillsammans med oigenkännande dualisering. Det är denna åkomma som i grunden förmörkar och hindrar förverkligandet av signifikansmedveten igenkänning av Dharmakaya, som alltid finns överallt inom och bortom oss alla. Det är detta ignoransmörker som ett kort tag löses upp i slutfasen av döendet, vilket möjliggör att den avskalade, klara, obefläckade, verklighetsmedvetenheten ådagaläggs. Detta framträdande av den ultimata autentiskheten i döendets ögonblick sker för oss alla, även för djur. Djur och ovetande människor förmår emellertid inte att känna igen signifikansen av dessa processer. De ger omedvetet efter för sina förmörkande vanemönster…och därmed för upprepningar. Följden av detta är lätt att förstå: en påbörjan av återfödelse har återigen satts i gång. Denna cykliska vandring upprepar människorna i allmänhet och andra varelser också gång på gång på gång, utan att veta om det.

     För meditatörer och dharmautövare som är väl bekanta med ovan beskriv-na betingelser och processer kommer emellertid befrielsen att bli lätt vid dödens inträffande. Befrielsen vid denna punkt liknas ibland vid mor-och-barn-förening. ’Modern’ syftar då här på den ursprungliga, egentliga, upplystheten, och ’barnet’ syftar på de resultat i ens psyke som dharmapraktiserandet och meditationerna har lett till. Denna resultatdroppe blandas med havet som gamla vänner som igenkännande gläds när de träffas igen och omfamnar varandra.

     Det är intressant att i det här sammanhanget notera att personer med s k nära-döden-upplevelser som vuxit upp med andra kulturella referensramar, såsom exempelvis kristendomen, här kan uppleva en kärleksfull fadersgestalt bestående av ljus som den döende tenderar att vilja omfamnas av. Det visar hän mot att de dynamiska aspekterna - exempelvis moderliga, faderliga, gudomliga, ungdomliga, höstliga, etc - som det klara ljuset kan uppenbara för den döende i den här kontexten, är att betrakta som en karmisk och kulturell fråga. Den signifikanta aspekten här är den igenkännande sammansmält-ningen med den klara ljusmedvetenheten. Om människor kan förmås att inse just detta, så skulle omätbart gynnsamma konsekvenser för mänskligheten följa, och bland mycket annat mången religiös och åskådningsmässig stridighet kunna omvandlas till trivsamt pikanta utbyten av matsmältningsfrämjande kryddor mellan igenkänningsleende varelser. Sedan skulle också den akademiska världens undringar över vad det här med mörk materia och energi är för något få sina svar. Om vishetsmedvetenhet inte finns med i den döendes betingelser, så kan ex.vis en gudsorienterad förening mynna ut i en gudomlig värld på någon nivå, som man intermediärt kan vistas i ett kortare tag eller som man kan återfödas in i och vistas i en längre säsong. En förening med en fullt upplyst Buddhamedvetenhet, mynnar emellertid ut eller in i vishetsandliga betingelser…vilket vi återkommer till i nästa avsnitt.

     Alla olika buddhistiska system är överens om att denna basala verklighetsmedvetenhet, alltså Dharmakaya, en Buddhas essens, utgör förutsättningen för vår upplysande befrielse. En Buddhas innerligaste natur genomströmmar således alltid varje levande varelse helt naturligt. Trots att det evigt, såväl bortomtidsrumsligt som inomtidsrumsligt, förhåller sig så, så har de fles-ta av oss jordbor och andra inte känt igen det än. I den mån som man har kännedom om detta, så har man ändå i allmänhet, på grund av ex.vis förvirring och bindningar till olika förgängligheter, inte stabiliserat lättillgänglighe-ten av ett naturligt rent och upplyst varande.

      Och därmed är vi framme vid nästa avsnitt: Det intermediära varandets och tillblivelsens betingelser.

DET INTERMEDIÄRA VARANDETS

OCH TILLBLIVELSENS BETINGELSER

     Som nämndes i förra avsnittet, så manifesteras den egentliga upplystheten när den sista subtila rörelseglimten av karmisk vind och dualisering lösts upp i den avslutande fasen av det radierande mörka ljuset. Upplysthetens betingelser kan sedan vara olika länge, beroende på framför allt meditativ erfarenhet och igenkänningsförmåga. Mot slutet av denna vistelse i upplysthet, vare sig den har varat en sekund eller mycket lång tid, så inträffar en rörelseglimt igen. Naturen hos rörelseglimten av karmisk vind och dualisering som avsluta-de döendesprocessen är densamma som den rörelseglimt som nu initierar utträdet ur den klara tomhetens ljusmedvetenhet.

     Den intermediära perioden påbörjas just när inträdet i den egentliga upplystheten initieras och när medvetandet och vinden som bär upp denna varandeform lämnar den gamla kroppen. Medvetandet kan passera ut genom någon av håligheterna i kroppen, företrädesvis genom fontanellöppningen på toppen av huvudet. Det intermediära varandet avslutas när man åter föds in i exempelvis det livet som vi människor nu befinner oss i.

     Den intermediära utvecklingen är i början döendeprocessens omvändning, som när man spelar en videofilm baklänges. Ordningsföljden av de åtta sekvenlserna är således följande, om man noterar de inre tecknen:

1) Det klara ljuset,

2) nära-uppnåendets radierande mörker,

3) det vidgande röda ljuset,

4) framträdandet av det vita ljuset,

5) små ljuslågor,

6) eldflugor och gnistor,

7) rök, och slutligen

8) hägringarna.

Varelser i det intermediära varandet har en gestaltning som bärs upp av vindenergi i de olika transformationsfaserna. Det handlar här om en mycket subtil mental form som har ungefär det utseendet som den kommer att ha i nästa inkarnation. Denna mentala gestaltning kallas ibland för doftätare, på grund av att den livnär sig på dofter. I väsentliga avseenden har den subtilt alla sinnesfakulteter och alla lemmar. Den förflyttar sig och kan skynda omkring och söka efter en födelseort. Den kan inte förstöras eller hindras av nå-gonting med undantag av födelseplatser såsom en kvinnas livmoder. Den kan med tankens snabbhet förflytta sig vartsomhelst.

     Längden hos den intermediära perioden kan variera, beroende på många faktorer, bland annat vilken återfödelsedimension som den intermediära varelsen karmiskt är destinerad för. Det kan ex.vis hos somliga ta några dagar. Skulle man inom en viss period inte finna betingelser för att initiera återfödelseprocessen, så kan man genomgå en liten döendeprocess igen, med först de åtta döendefaserna och sedan dessa i omvänd ordning flimrande förbi, varefter man återigen föds in i det intermediära varandet. En sådan cykel kan äga rum flera gånger. Det kan härvid handla om djupt ingrodda och omedvetna upprepningsmönster med vidhäftningsackord som opererar hos den intermediära varelsen..som när ex.vis s.k. andar eller spöken uppsöker hus de har bott i tidigare.

     Intermediära varelser kan ses av andra intermediära varelser som är på samma nivå. De som vistas på en inklusivare och subtilare nivå kan också se andra på en mindre medveten nivå…men det omvända förhållandet gäller in-te. Klärvoajanta meditatörer kan också se intermediära varelser.

     Rörelseriktningen hos intermediära varelser kan generellt delas in i tre huvudkategorier: uppåt, framåt eller nedåt. Om man kommer att återfödas i högre tillstånd bland gudar med form, så fortskrider man uppåt. Om man kommer att återfödas som människa, så blir rörelseriktningen rakt framåt och om man kommer att återfödas i lägre tillstånd, exempelvis bland djuren, så kommer rörelseriktningen att vara nedåt med huvudet först. Om man emellertid återföds i någon av de formlösa dimensionerna, så kommer inget intermediärt varande att aktualiseras. Istället förverkligas en formlös meditativ stabilisering inifrån den egentliga upplystheten vid dödens inträffande.

     För att en intermediär varelse ska kunna återfödas genom en kvinnas livmoder, så behöver en rad betingelser vara uppfyllda, bland annat att en blivande moder inte är sjuk och inte befinner sig i en menstruationsperiod, att ex.vis just då också någon form av ömsesidig attraktion och sexuell förening äger rum mellan den blivande modern och fadern, att faderns sädesceller inte har några defekter mm.. När den intermediära varelsen på ett drömlikt sätt ser sina eventuellt blivande föräldrar ha samlag, och om man då, låt säga, kommer att återfödas som man, så kan ex.vis en spontan åtrå mot kvinnan och kanske en tendens att avundas mannen-partnern att väckas. Den intermediära varelsen kommer just genom ex.vis sina rådande känslor att förorsaka betingelser för inträdet i den blivande moderns livmoder...under förutsättning förstås att hon befruktas. Detta inträde i livmodern kan ske på olika sätt. Ett är, att medvetandet hos den intermediära varelsen först projiceras in genom mannens mun eller eventuella öppning ovanpå hans huvud, varefter det fortsätter ned och ut genom mannens fallos och sedan in i moderns vagina. Ett annat sätt är att det intermediära medvetandet projiceras direkt in i moderns sköte. Det intermediära medvetandet etablerar kontakten med det nya livet genom att blandas samman med sädesvätskan, moderns blod och ägget som befruktas. Om ingen befruktning av ägget sker, så kan den intermediära varelsen få gå igenom en liten döende- och återfödelseprocess igen och söka efter nya återfödelsebetingelser.

     Därefter utvecklas fostrets grundackord i mångt och mycket under inflytande av moderns betingelser, hennes medvetenhet och arten av förhållningssätt som hon har till sitt havandeskap. Vi människor har att här bli mycket mera medvetna om hur betydelsefulla havandeskapsbetingelserna är och att vi potentiellt har att göra med en komplex människa redan från befruktningstidpunkten. Dessa fosterbetingelser kommer vi sedan på något sätt att vara mer eller mindre under inflytande av resten av livet. Många kategoriseringar och diagnoser av oss människor har sina förklaringsrötter här, utan att vi jordbor, psykoterapeuter, psykiatriker och läkare är medvetna härom. Vi ser oftast bara symptommönster.

     Om fosterlivets biologiska utveckling har vi idag mycket noggrannare kartläggningar än vad som finns beskrivet i tantrabuddhistisk litteratur, inte minst tack vare de epokskapande elektronmikroskopiska fotograferingarna av denna utveckling som Lennart Nilsson och andra initierade.

AVSLUTANDE ORD

     Melvin Morse uttrycker mot slutet av sin bok om nära-dödenupplevelser (9:193): "Tänk om nära-dödenupplevelsens förändrande egenskaper skulle kunna bli tillgängliga för alla dem som söker efter kraften att förändra sitt liv till det bättre." Det avgörande härvid är att förstå att förverkligandet av den-na önskan är att finna i djupet av vårt psyke och att vägen dit är genom upplysningsorienterad meditation. När Morse och andra forskare av nära-döden-upplevelser kommer att göra denna koppling någon gång i framtiden, så kan mycket förklarande ljus spridas över den famlande forskningen här på vår jord.

     Om vi framöver vill bidra till medvetnare återfödelser och meningsfullare utveckling, låter sig detta knappast göras på en djupare nivå utan en dharma- och karmamedveten helhetsorientering i vår levnad. Häri ligger grogrunden för motivationen att utveckla naturligt ansvarig signifikansmedvetenhet.

LITTERATUR

Litteratur om det vanliga och gynnsamma livets dimensioner:

(1) Geshe Rabten, The Essential Nectar, Wisdom Publ., London, 1984 (kap 1-8).

Litteratur om det meditativa livets dimensioner:

(2)  Sakya Pandita, Illuminations, Lotsawa, 1988.

(1)  Kap 9, 12, 13

(3)  Leah Zahler (ed), Meditative States in Tibetan Buddhism, Wisdom Publ., London, 1983.

Litteratur om döendets betingelser

( 4)  Tsele Natsok Rangdröl, The Mirror of Mindfulness. The Cycle of the Four Bardos, Shambala, Boston, 1989 (kap 2).

(5)  Lati Rinpochay & Jeffrey Hopkins, Death, Intermediate State and Rebirth   in Tibetan Buddhism, Snow Lion Publ., New York, 1979, (kap 1).

Litteratur om upplysthetens dimensioner

(4) Kap 3.

(6) Tulku Thondup Rinpoche, Buddha Mind, Snow Lion Publ., New York, 1989, (kap 12, 13).

(2) Kap 8.

Litteratur om det intermediära varandet och om återfödelse

(4) Kap 4.

(5) Kap 2, 3.

(7) Fremantle F. & Chögyam Trungpa, The Tibetan Book of the Dead, Shambala, London, 1987.

(8) Evans-Wentz, W. E., The Tibetan Book of the Dead, Oxford University Press, Oxford, 1957. Svensk översättning: Evans-Wentz, W. E., Den tibetanska

dödsboken, Berghs förlag, Stockholm, 1988.

Litteratur om nära-dödenupplevelser

(9) Morse, M., Närmare ljuset, Om barns nära-dödenupplevelser, Natur och Kultur, Stockholm, 1991.

Litteratur om kritik av återfödelseläran

(10) Willson, M., Rebirth and the Western Buddhist, Wisdom Publ., London, 1987.

Litteratur om jämförelse mellan västerländskt och österländskt synsätt

(11) Jung, C. G., Psychological Commentary. Foreword ta The Tibetan Book of the Great Liberation, ed. by Evans-Wentz, W. Y., Oxford Univ. Press, London, 1954, 1969.

Litteratur om Jungs psykologi

(12) Stevens, A., Jung. Hans liv och verk, Gedins förlag, Malmö, 1991.

Litteratur om principer och procedurer kring tantrisk meditation

(13) Tenzin Gyatso, His Holiness the Dalai Lama, Cultivating a Daily Meditation, Library of Tibetan Works and Archives, Dharamsala, 1991.