DE FEM BUDDHAFAMILJERNA

DE FEM

BUDDHAFAMILJERNA

JÖRG FITZ

2013

INLEDANDE ORD

…man brukar i tantrisk Buddhism sammanfatta alla upplysta varandeformer med benämningen metod och vishet i förening…med metod åsyftas framför allt medkänsla och varierande förhållningssätt som är lämpliga i olika sammanhang för att främja vår utveckling mot upplysthet…med vishet åsyftas väsentligen en icke begreppslig medvetenhet som har skingrat våra ego-yttringar och all vår ignorans…denna inklusiva och allt rymmande metodvishetsmedvetenhet kan vi också kalla signifikansmedvetenhet…detta är också en bra paraplybenämning på den paradigmatiska meningen med allt liv, alltså vad vi alla i universum har att ägna oss åt, nämligen att alltmer förverkliga allestädes närvarande signifikansmedvetenhet, vilket vi tillsvidare kan betrakta som allas vår överordnade evolutionära destinationsriktning...

…om vi delar in denna metodvishetskomponerade och allt rymmande signifikansmedvetenhet i fem huvudförgreningar, så kan vi i konventionella termer tala om fem Buddhafamiljer…dessa är med olika metodvishetsvarianter relaterade till fem huvudåkommor som vi alla oupplysta varelser lider av mer eller mindre…nämligen avund, stolthet, dualisering, begär och ignorans… med hjälp av de fem Buddhafamiljernas varianter av signifikant metodvishetssmedvetenhet, kan vi vägledas till att befrias från dessa åkommor, vilka förorsakar våra lidanden och vår okunnighet...

…låt oss börja med att kortfattat karaktärisera den gröna Buddhafamiljen, den dynamiskt handlingsfullfullföljande Amogasiddhiinställningen, med vars hjälp vi fruktbart kan använda oss av och råda bot på vår avund…

…därefter gör vi en motsvarande karaktärisering av den gula Ratnasambhavafamiljen, som tillhandahåller vishetsmetoder för att behandla vår stolthet och som kan kultivera oss till naturlig värdighet och generositet, inte minst med hjälp av juvelaktigt radierande väsenslikhetsmedvetenhet…

…sedan karaktäriserar vi de centrala ackorden hos den blåa Akshobyafamiljen, vars speglingsliknande medvetenhet och igenkännande förhållningssätt hjälper oss att lösa upp våra dualiseringar och som gör oss klarare och alltmer helhetsmedvetna…den Akshobyanska medvetenheten och hållningen  skingrar också vår hatiska vrede som förorsakas av att vi saknar signifikanta samhörighetsigenkänningar…

…därefter uppehåller vi oss en stund vid den röda Amitabhafamiljen, som med sin ändlösa ljusmedvetenhet och differentierande perception hjälper oss att skingra reduktiva tankar och våra inskränkande och förmörkande begär samt våra mångtaliga uppsökningar av ofruktbara och meningslösa underhållningsäventyr, som saknar upplysande kreativitet…

…slutligen beskriver vi något av den vita Vairochanafamiljens verklighetsmedvetenhet, som är renad från ignorans och med vars hjälp vi kan ge-nomskåda illusionens väsen och bland annat även se täta fenomen ungefär som regnbågar som blir till och löses upp…vi kan då även lätt se skillnaden mellan andliga och vishetsandliga sfärer, vilket man inte gör i gudscentrerade religioner och inte heller i andliga sammanhang som saknar Buddhaupplysthet som kompass och levnadsstämgaffel…med en dharmamedveten och vishetsandlig vidarefärd, så blir våra betingelser mycket annorlunda och vi tar vår tillflykt till inklusivare perspektiv…

…har vi alltså väl en gång inledningsvis tillräckligt insiktsfullt beträtt dhar-mavägen, så har vi tre huvudriktningar: Hinayana, Mahayana och Tantrayana…den sistnämnda inriktningen - som rymmer Mahayana, som i sin tur rymmer Hinayana - har flest metoder och en mera dynamisk och inklusivare målvision, som rymmer alla världar och alla levande varelser…

…är vi sedan väl inne på den tantriska dharmavägen, så har vi att göra med fyra huvudtraditioner: Nyingma, Kargyupa, Sakyapa, och Gelugpa… den förstnämnda, som utvecklades först - med början under 800-talet - har i stort sett friare metoder än de övriga…Kargyupa som utvecklades därefter är praktiskt orienterad, Sakyapa som utvecklades därefter både praktiskt och teoretiskt och Gelugpa som utvecklades därefter mest teoretiskt…sedan började också på 1600-talet en ännu inklusivare ekumenisk inriktning utvecklas - den s.k. Rime-rörelsen - som har de olika traditionerna som varandra kompletterande metodgrenar på samma dharmaträd…när vi nedan beskriver essensen av Buddhafamiljerna, så görs det huvudsakligen från ett centralt ställe i det ekumeniska Rimeträdet, vilket vi nedan kommer att ha i bakgrunden som ett grundackord utan att det uttalat behöver aktualiseras…

Amogasiddhifamiljen

…avund är ju ett egocentrerat förhållningssätt, varvid man ogeneröst ogillar att andra i vissa hänseenden - åtminstone med ens egna ögon - har gynnsammare betingelser än man själv har …när man är under inflytande av   avund, så kan man också med olika medel söka övervinna eller konkurrera ut dessa gynnsammare levnadsbetingelser som de andra upplevs ha, eller rentav söka förstöra dem på något sätt. Härmed kan man tillsvidare försvara sig mot och undvika att utvecklas på ett signifikant sätt som skulle medföra insikter om helheten som man är en del av och i vilken vi alla inblandade är ömsesidigt beroende av varandra…och att vi inte skulle kunna existera utan andras närvaro…

…det är ju inte så svårt att förstå att en, låt säga, lejonhanne, som är ledare för en flock, jagar bort en annan hanne som skulle vilja ta över ledarrollen. Skulle dessa lejonhannar ha förmågan att reflekterande lyssna till vad Buddha Amogasiddhi hade att säga dem, så hade de kunnat utveckla en intelligens och levnadsbetingelser som skulle sträcka sig långt utöver vad de finner vara det smartaste förhållningssättet, alltså att besegra och jaga bort ”fienden”…att samarbeta och ta tillvara på varandras betingelser och förmågor samt dela med sig av dessa till varandra, finns inte med i primitivt avundsamma varelsers sinne…”smartheten” här är alltför kortsiktig, snävsynt och instinktivt egoöverlevnadsförsvarande för att släppa in en intelligens som skulle kunna vidga ego- och flockmedvetenheten till en nivå där mera långsiktiga konsekvenser av ens avundsamma - och inte bara avundsamma - handlingar beaktas…

...avundsamhet finns ju inte bara hos djur, utan också hos flertalet av oss karmaomedvetna människor…ja, även hos halvgudar som ogillar att det finns gudar som har gynnsammare betingelser än dom själva. Vi kan göra ett olympiskt jättearrangemang och anordna stoooora tävlingar i allt möjligt …hur ofta brukar dock ettan på en prispall, för sin vinst, tacka tvåan och trean och de övriga, utan vilka det skulle vara helt omöjligt att stå där som vinnare…nä, här ska man vifta med sin vinnarpokal som om man vore den ende viktiga liraren på arenan…

...det finns nu mycket kraft i avundsamma handlingar och skulle denna ener-gi tas tillvara på ett fruktbart sätt, så skulle man ju i stället för att söka vinna över andra och bli applåderad för sin snabbhet eller styrka, kunna kultivera intentionen att fullfölja ett alternativt projekt där man kammade hem den oöverträffbara storvinsten, nämligen att vinna över all sin avundsamhet. Därmed skulle man också bli befriad från många närbesläktade ackord, såsom att vara duktig, att armbågigt framhålla sig själv, att söka överträffa och vara bäst utan att andra därmed berikas på något sätt, att tvångsmäs-sigt vara dygdig, att bli skadeglad över att en räkmackaseglare får problem, etc., etc…

…vi är ofta hemmablinda gällande vår avundsamma grönsjuka och låter den bäras upp av Darwinistiskt förklarande evolutionsprinciper, vilka i sin tur bärs upp av kortsiktiga överlevnadsprinciper som inte inkluderar karmaprinciperna, insikten i vilka ju vore den intelligentaste evolutionsformeln…avundsam-ma lirare är således ofta tyvärr inte ens så intelligenta ego-tripare…det finns en anledning till att exempelvis stora dinosauriedjur dör ut före de små råttorna, vilka väl kommer att bli några av de som överlever längst på just vår avundsamt konkurrerande jord. En avundsmotiverad varelse är sällan medveten om de långsiktigt karmiska konsekvenserna av sitt handlande...

…den smaragdgrönt radierande Buddha Amogasiddhi kan avbildas sittande på en lotus ovanpå en tron som bärs upp av halvmytiska Garudafåglar, som kan flyga kraftfullt och snabbt…man kan också tänka sig att man i medita-tion sitter ovanpå en sådan Garudafågel och att man då med hjälp av en sådan symbolisk energigestaltning kan förflytta sig effektivt, målinriktat och viljestyrt, varvid ens dharmaorienterade avsikter förverkligas…vinden är således i dharmatantriskt praktiserande elementet i denna s.k. karma-familj. Aktiviteten kan härvid också vara destruktiv när betingelser som hindrar fullföljandet av upplysningens destinationer skingras. Handlandet är således precist, kraftfullt och fullföljande…

…i sin vänstra hand håller Amogasiddhi symboliskt en s.k. visvavadchra, en dubbelvadchra, som indikerar upprätthållandet av fullföljandets energi… Amogasiddhis högra hand hålls något upplyft i beskyddandets gest, vilket också innebär att han har övervunnit all fruktan som signalerar försvar mot fullföljandet av ett Buddhauppvaknat varande…de flesta Buddhor, oavsett familjetillhörighet, brukar avbildas med en grön aura runt huvudet, vilket just visar att de har fullföljt sin utvecklingsfärd till full upplysthet…

…Amogasiddhis gemål är trogna och önskeuppfyllande Tara, som oftast avbildas grön och kallas gröna Tara…hon kan också anta andra färger... Hon håller en förgrenad grönskande och mångfärgad blomma i sin vänstra hand och hennes högra hand formar givandets gest…Tara bistår också dharma-utövare med upprätthållandet av bodhisattvalöftena.

…låt oss så något schematiskt sammanfattande säga följande om Amogasiddhifamiljen i helhetens mandala: den intar den norra positionen, färgen är smaragdgrön, energisfären är rotchakrat, aggregatet är viljan, elementet är vin-den, åkomman är avund, dess djur är Garudan, dharmafunktionen är handlingsfullkomnandets vishet och Amogasiddhis gemål är önskeuppfyllande Gröna Tara…

RATNASAMBHAVAFAMILJEN

…stolthet är också, liksom avund, ett egoomhuldande förhållningssätt, varvid vi - omedvetet potentiellt - försöker kultivera oss in i en mognare hållning som komponeras av ett naturligt generöst och värdigt varande…vi kompenserar, kan man säga, med stolthetsyttringar, så länge som vi inte är tillräckligt helhetsmedvetna bortom att vara identifierade med jagföreställningar, flocktillhörighet och traditionssystem. Det är som när ex.vis en partipolitiker mognar till en jordbomedveten statsman…

…att vara stolthetsbefriad betyder inte att man befrias från självrespekt eller respekt för andra. Snarare tvärtom: stolthetsbefrielse i bästa mening sker när man har erfarit tillräckligt med trygghet, kärlek, beskydd, generositet och signifikant förståelse…och att man därmed också blivit mätt på respekt och aktning…

…när man är stolthetsbefriad behöver man inte längre framhålla sig själv i onödan och inte heller känna sig överlägsen i tid och otid, eller - ofta opåkallat - överträffa andra med ex.vis färdigheter och kunskaper, varvid det är sekundärt om någon härigenom berikas…att ägna mycket tid åt att smörja sin jagkänsla och att ventilerande göra ett upprepande psykologiskt nummer av det, kan också tjäna den stolthetsstärkande klanen…

…att inbilskt fantisera sig in i en betingelse eller roll, som i ens egen upplevelsevärld kan tänkas skänka extra förmåner och ära, är ju också en metod för att kompenserande och stolthetskryddande söka stärka just sina betingelser …man kan ex.vis som andlig ledare skickligt inflationera sina vägvisande predikningar för att få mångas beundran…när det sedan avslöjas att hennes eget liv knappast speglar eller bärs upp av en motsvarande levnad som hon uppmanar andra att efterleva, så kan hon bli förbryllad och förvirrad när hennes stolthetsfärgade syn på sig själv falnar…

…sedan kan man ju också som stolt lirare i stället ägna sig åt att prisa felaktiga och inte nämnvärt generaliserbara levnadssätt på ett till synes förnuftigt sätt, för att härigenom indirekt slå vakt om egna brister och försvar...man kan ex.vis hitta på en massa argument för att skjuta, låt säga, vargar, i stället för att våga känna igen dessa vackra och utsatta djurs betingelser som ackord i sitt eget psyke…vargjägare är helt enkelt fegisar som inte ens vågar möta vargen som en ensamhetskännande själsfrände och som ett delackord i sitt eget psyke…nä, i stället fikapausar man med jägarkompisar och informerar dem stolt om att man lyckats med att ta livet av en besvärande varg…vilken inte önskade sig nåt annat i livet än vad jägaren själv önskar sig: mat för dagen, trygghet och gemenskap med sina anförvanter…de önskar sig verkligen inte att plötsligt bli nedskjutna…och dessutom bara för att en avtrubbad jägare vill stoltsera med att han är en skicklig skytt som försvarar sig mot att känna igen de signifikanta konsekvenserna av sitt handlande: nämligen, att han en dag kommer att uppleva motsvarande omständigheter som de som vargen han sköt fick vara med om…

…åter en stolthetsvariant kan bestå i att man gör ett egonummer av att man ringaktar sig själv, i stil med ett sådant här resonemang: ”dom där cheferna har det bra, men det är ju faktiskt vi ringa tjänare här på verkstadsgolvet som möjliggör deras glidarliv…det är ju därmed egentligen vi som är hjältarna och som ju i bakgrunden skapar det som inbringar förtjänsterna… chefernas stolta attityd mot oss är ju en tämligen billig fasad, om man jämför med vår hållning som bildas av smutsigt slit och tålmodig acceptans gentemot chefernas bonuslöneökningar efter att vi producerade de säljande varorna…det är ju vi som offrar våra liv och som egentligen borde hyllas och det är vi som är ödmjukhetsdygdingarnas stolta värstingar”…att de båda stolthetsattityder-na livnär sig av varann och är ackord i samma sociala låt, undviker båda lägren att känna igen på ett signifikant sätt…

…ja, det finns många stolthetsackord som håller oss kvar i gnidna och inskränkande världar när vi saknar en tillräckligt relevant helhetssyn gällande vår utveckling och våra levnadsbetingelser…en sådan medvetenhet återfinns hos Buddha Ratnasambhava. Att vara som en sådan juvelskapande varelse innebär att naturligt värdigt och stolthetsbefriat vistas i juvelliknande medvetenhet varmed man med generös energivärme åt alla håll naturligt radierar ackord som alla behöver…med Ratnasambhavas integrerade vishetsmedvetenhet ser man att vi alla jordbor och andra levande varelser består av samma sorts fundamentala komponenter och subtila energimönstringar och natur…Ratnasambhavavälstämda varelser med sin naturligt radierande ener-gi kan skänka människor lyckosamma, beskyddande, berikande och mänsklighetsfullkomnande känslor och betingelser, om mottaglighet förefinns…

…på en något inklusivare nivå kan Ratnasambhavas grundackord berikas till Medicinbuddhans betingelser, varmed helande balansering med hjälp av de övriga Buddhafamiljernas ackord utgör den guidande stämgaffeln…

…stolthet finns inte bara hos oss människor, utan också hos andra jordbor och hos varelser i flertalet andra existensvärldar, inklusive gudarnas sfärer ...den finns även hos oss dharmalirare, bland såväl Hinayana- som Mahayana-följarna…och hos bodhisattvor ända upp till den åttonde av de 10 s.k. bhumis, som bodhisattvors utvecklingssäsonger mot Buddhaupplysthet brukar kallas…

…när stolthet är verksam hos oss, så placerar vi oss gärna i en egoorienterad position så att solljuset riktas mot just oss, varvid man inte sällan också söker skugga andra och blunda för att ljuset alltid likvärdigt är avsett för oss alla…när man inser att vi oftast förtorftigar vår levnad med de mångtaliga varianterna av omedvetna stolthetsyttringar, behöver inte stegen med vars hjälp man skingrar denna åkomma vara så omständliga längre…när vi blir allt fler som lättsamt känner igen varianter av stolthet i vår egen hållning och härvid inför andra generöst leende kan plocka fram och lösa upp dessa, för att i stället kultivera vår radierande energirikedom, så skulle en radikalt ny civilisationsnivå kunna utvecklas på vår jord och annorstädes, varvid vi hinderfritt och med alltmer signifikant ömsesidighetsmedvetenhet kan dväljas i naturlig och generös värdighet…

…låt oss schematiskt sammanfatta Ratnasambhavafamiljens betingelser… den intar den södra positionen i helhetens mandala, färgen är gyllengul, energisfären är navelchakrat (’magkänslans’ område), aggregatet är känslan, elementet är jord, åkomman är stolthet, djuret är hästen, den signifikanta medicinen är väsenslikhetens vishet, dharmafunktionen är naturlig generositet, Ratnasambhavas gemål är Mamaki (fertiliserande vatten) och en inklusivare nära släkting inom Ratnasambhavafamiljen är Helandets Buddha vars överordnade medicinering utgörs av dynamisk balansering…

Akshobyafamiljen

…låt oss här söka leva oss in i det här med speglingsliknande medvetenhet och kontemplativt vistas i denna sfär ett tag med dharmaorienterade reflek-tioner, för att härigenom signifikansmedvetet underlätta förståelsen hos oss för våra djupt ingrodda dualiseringstendenser…

…vi kan med tantrisk inställning, invigningsliknande, också söka gå händelserna lite i förväg och så gott det går leva oss in i hur det skulle kunna vara att varsebli och förhålla sig till fenomen och levande varelser, om vi som bodhisattvor - åtminstone principiellt - hade integrerat en hygglig portion av Buddha Akshobyas atmosfär och speglingsliknande medvetenhet…

…jaha, från vilken position ska vi formulera våra reflektioner?…och vilken målgrupp ska vi huvudsakligen ha i åtanke?…hm?…alltid angelägna frågor som vi inte så ofta explicitgör…betingelserna överallt förändras ju hela tiden och perspektiven är ju minst sagt mångtaliga…att något skulle vara si eller så, finns inte längre i rådande medvetenhet…och bland annat s.k. ’objektivt’ och ’subjektivt’ som oberoende betingelser har här spelat ut sin roll…vi har att inse att vi kan välja att med en viss inställning betrakta det mesta som speglingar av olika betingelser…vi kan kalla det holodynamiska speglingar, alltså olika helheter, ex.vis människor, som upplever och förhåller sig till helheterna utifrån hur de föränderliga betingelserna hos alla inblandade helhe-ter formas och gestaltar sig hela tiden...det finns härvid inte så mycket att hålla fast vid eller gripa om…man har här att lära sig att känna igen olika dynamiska mönster och säsonger på olika nivåer och hur dessa bildas och förändras tack vare flera samspelande helheter och delheter…ja, nu kanske man blir varse att…hu!…finns det inget stabilt och oföränderligt alls?…nåja…jodå, sånt finns naturligtvis också mer eller mindre…vi befinner oss ju nu - i lä-sande och reflekterande stund - inte så mycket i den konventionella världens konstruerade mönster och principer…vilka ju är mer schematiska och systemstyrda…

…med hjälp av en förenklad liknelse kan vi förtydliga en aspekt av vårt tema…låt oss reflekterande leva oss in i att vara en spegels spegling…vad som helst kan mottas i denna och reflekteras…speglingen störs inte av att kallas idiot eller att bli smickrad och kallad för hjälte eller nåt sånt…spegeln  speglar avsky och uppskattning med samma grundanda och motsvarande innehåll …den är inte jävig och har inga försvarsfunktioner…och störs inte av ex.vis avund, stolthet eller begär…speglingen kan däremot vara mer eller mindre klar, ljus och ren…kvaliteter som framträder i allt bättre dager, ju mer ego-orienterat inskränkande, förmörkande och undflyende försvar skingras och ju mindre begreppsliga operationer det finns med i speglingen …

…låt oss så meditera oss in i följande sammanhang…vi befinner oss i en stilla och klar fullmånesnatt och sitter på en klippa och blickar ut över och in i glansigt vatten vari månen och stjärnorna speglas…om vi nu fördjupar oss in i speglingen i vattnet, så kommer vi så småningom att kunna uppleva den speglade världen i det speglande vattnet på samma sätt som vi upplever månen och stjärnorna i rymden…och vice versa!…och vice versa igen!…vart tog de två världarna vägen?…vad speglar vad?…i den stilla och klarspeglande vattenvärlden kan vi uppleva samma sak som i rymdvärlden…rymden rymmer allt…vattenspeglingen rymmer allt…speglingar kan rymma allt…

…vad möjliggör speglingen?…det behöver ju finnas någon form av ekoisering, fram-och-tillbaka-reflektion, alltså någonting som får vibrationer, ljusvågor, energimönsterrörelser och formeringar att studsa tillbaka…det finns således någon form av tvillingliknande samdans…en holodynamiskt speglande dual samdans…när ena sidan ändrar tonläget, så sker en liknande förändring på den andra sidan som ekoiserar tillbaka detta i någon variant, som sedan i sin tur kan ekoisera tillbaka någon liknande gestaltning…ju mer medvetna de ”två sidorna” blir om denna process, desto mer kan de då vara med i skeendena och påverka dem på olika sätt…man kan ex.vis medvetet karikera en spegling och skämtsamt färga den med just sådana ackord som behöver synliggöras mera…eller man kan kalibrera speglingen med att essentifiera och förenkla ackord som kan vara onödigt komplexa och röriga i vissa sammanhang, eller designa speglingen åt andra hållet och i stället berika torftiga yttringar, etc.…

…ett karaktäristiskt inslag i speglingsmedvetenhet är, att den rymmer en kameleontig funktion…gestaltas en glad ton som mottas av speglingsmedvetenheten, så blir det också naturligt en motsvarande glad ton i denna medvetenhet…den färgas av sin omgivning…den här funktionen kan liknas vid vad som sker när en blå färgdroppe faller ned i en skål med rent vatten, så blir allt vatten i skålen blått...vattnet har ingen egen färg …när man speglande upplever ABC-ackord, så blir upplevelseinnehållet naturligt ABC-igt, vilket påverkar omgivningen…

…sedan kan den medvetet reflekterande speglingen även rymma mer eller mindre paradigmatiska inslag, dvs. att man aktivt är med och speglar tillbaka på olika sätt, beroende på vad som i sammanhanget är signifikant och vilken huvudriktning som är stämgafflad i den paradigmatiska inställningen…man kan ex.vis med hjälp av energiintensifiering simultant med både skarpt ogenomtränglig och med halvtransparent spegling stabiliserande klargöra, tydliggöra och omvandla vimsiga ljusvågor till mera entydiga laservågor…eller också åt andra hållet: omvandla lasrigt enformiga vågor till mera dansanta och kreativa ljusvågor…det Akshobyanska paradigmet komponeras av signifikant stämgaffling relativt våra dualiserande förhållningssätt, så att dessa omvandlas till alltmer Buddhaupplyst, innerligt hjärtlig och speglingsliknande klarhetsmedvetenhet…

…en holodynamiskt kameleontig speglingsmedvetenhet finns också långt-gående utvecklad i somliga avseenden hos vissa djur…den paradigmatiska inställningen har här förstås med överlevnad att göra och är anpassad till speciella betingelser…elefanter kan kommunicera med varandra med hjälp av djupa infraljud (0-20 Hz) på en mils avstånd…fladdermöss använder i mörkret sina egna högfrekventa ultraljudsrop (över 20.000 Hz) så, att när dessa träffar föremål eller djur, så ekoiserar dessa ljud tillbaka och fladdermössen tolkar omgivningens betingelser utifrån de reflekterande ljudvågornas styrka, frekvens, riktning och mönstring…när ultraljudsvågorna ex.vis träffar ett nattfly, så ekoiserar vågorna tillbaka med en viss karaktär som fladdermusen kan känna igen och den blir då reflexmässigt helt fokuserad på sitt byte…

…med mer speglingsmedvetenhet i vårt varande, så blir vi alltmer signifikant och holodynamiskt helhetsmedvetna…när detta förenas alltmer med kärlek och medkänsla samt igenkänning av alltfler varelser som delackord som komponerar vår gemensamma helhet, likt ackord i vårt eget psyke och energisystem, så medför detta naturligt ett levnadssätt där vi successivt avvecklar bland annat omedvetna identifieringar, dualiseringar, hat, fixeringar vid begreppsliga konstruktioner och liknande…vi blir naturligt hjärtligare och mer igenkänningsgenomfamnande…och mer helhetsmedvetna, så att vi inte längre behöver vara onödigt omogna och betrakta ex.vis uppåtrörelser som ”roligare” än de ”tråkiga” nedåtrörelserna - eller tvärtom - och i stället kan se det mesta som naturligt föränderliga säsonger eller vågor och att alla polariseringar är två aspekter av samma helhet, såsom ex.vis inre-yttre…gryning-skymning…tillblivelse-upphörande…mörker-ljus, etc…det finns inte ett enda sammansatt fenomen som är si eller så…ingenting har oberoende, inherent, autonom existens…det finns inga undantag…detta gäller även den s.k. tomheten eller den ultimativa verkligheten…att omedvetet be-nämna dessa betingelser på ett objektifierande substantiviskt sätt, indikerar redan att man inte riktigt har insett grejen med dharmalärans fundamentala Madhyamikafilosofi…någon spegling i sig finns inte heller…alla skeenden och varanden manifesteras tack vare många betingelser, ömsesidig beroendedynamik och arten av inblandad medvetenhet…vi behöver bli alltmer medvetna om detta och har att successivt lösa upp våra komprimeringar, förtätningar, fixeringar, reduceringar och sånt…även svarta hål är dynamiska säsongsaspekter hos kosmiska dimensioners andning som bl.a. också rymmer big-bang-motpoler …det finns många biga bangar och många svarta hål och de är beroende av varandra som en utandning är beroende av en inandning …sådana skeenden kommer att äga rum så länge som vi inte alla gemensamt och signifikansmedvetet och paradigmatiskt kultiverar balanserande helhetsmedvetenhet tills allt blir klar, ren och ändlöst genomlyst och balanseringsfullkomnad medvetenhet, så att inget längre finns att lägga till eller dra ifrån…

…för att på vår väg underlätta integrerandet av alltmer speglingsartad medvetenhet, så behöver en kristalliskt klar stabilitet bli allt lättillgängligare i vårt psyke…vi behöver i en viss dimension, likt en spegling, också kunna vara tämligen orubbliga och medvetet icke-utagerande tillbakahållna, även om Snövithäxan vill ha ihjäl oss när hon inte klarar av att känna igen spegelbilden av sig själv på ett omfamnande och signifikant sätt, eftersom hon är för avundstoltigt identifierad med ett enda ackord i helheten och därför inte kan känna igen att häxan och Snövit är två ömsesidigt beroende ackord i samma låt…ja, Snövit som ung mö klarar förstås inte heller av att känna igen häxan som en potentiell skuggsida i sitt psyke…det är inte dags än…

…sådana här Snövit- och häxdualiseringar sker för övrigt överallt på vår jord…man dualiserar mellan himmel och helvete, gudstrogna och hedningar, rätt- och feltroende, fiende och klantillhörig, varvid man identifierar sig med den ena sidan och kryddar den med stolthetsackord samt schizoidartat håller den andra sidan ifrån sig, utan att betrakta de två grupperingarna från sidan med inklusivare medvetenhet…

…rädslor hindrar oss från att se bakom kulisserna och öppna oss för ett intelligentare och visare och mer fruktbart förhållningssätt…ja, på många håll söker vi lösa problemet med rädslor genom att enbart lugna ned dem med avtrubbande medel…man undviker att öppna garderobsdörren, bakom vilken det hörs konstiga och rädsloframkallande ljud, vilka skulle behöva släppas fram och med hjärtlig förståelse frigöras från instängdheten…

…våra dualiseringar är djupgående…de speglar på ett signifikant sätt i vissa hänseenden vår utvecklingsnivå inom vilken vi här på jorden fortfarande är upptagna med mestadels kortsiktiga överlevnadsprinciper, utan att placera in dessa i ett vidare och helst mera konsekvensmedvetet och upplyst sammanhang med Akshobyanskt stämda vishetsackord som har integrerat de tidigare nämnda Amogasiddhi- och Ratnasambhavaackorden…

…låt oss så schematiskt sammanfatta den Akshobyanska Buddhafamiljens ingredienser…åkomman här handlar i grunden om dualisering…ett excellent botemedel mot en dylik åkomma är den Akshobyanskt speglingsliknande medvetenheten och inställningen, med vars hjälp vi hjärtligt kan känna igen allt och alla på ett signifikant sätt som ackord i allas vår gemensamma helhetsfarkost…riktningen i mandalan är ofta öster, men Akshobyafamiljens speglingsackord kan också inta centrumsfären som essentiellt kan rymma alla riktningar och andra ackord…energisfären är hjärtchakrat…den arketypiska färgen är blå…den manliga färgtonen i den gemåliga föreningen är tätare och mörkare än den kvinnliga…elementet är vatten …aggregatet är tänkandet…symbolen är vadchran…djuret är elefanten …de symboliska gesterna är den vishetskultiverande meditationsgesten med vänster hand och den metodkultiverande jordberöringsgesten med den högra, vilka representerar de bearbetande förhållningssätten gentemot dualiseringsförsvarande och försnävande identifieringstendenser samt manifesteringar som söker hindöra upplysningens förverkligande…de s.k. marorna…

AMITABHAFAMILJEN

…i förra avsnittet uppehöll vi oss vid åkomman dualisering och att man kan förhålla sig mer eller mindre fruktbart till denna form av särskiljning…ja, identifierar vi oss inte med den ena sidan, utan låter båda sidorna speglingsmedvetet förenas, så kan vi härigenom åstadkomma mycket klargörande helning…vi har nu här i Amitabhafamiljen att göra med liknande betingelser…vi lägger dock i vissa hänseenden i en växel till…i stället för att särskilja dualiserande, så gör vi det nu ännu mera…ja, gärna mycket mera…ja, ännu mera …är vi under inflytande av begär, så åstundar vi alltmera för oss själva …mera upplevelser, alltfler vinprovningsupplevelser, nya nyanser, mång-spektralare äventyr, etc…det finns ingen ände på’t…och denna ändlöshetsinställning kan antingen mynna ut i att vi vistas i ändlöst ljus, som inte längre kan differentieras och nyanseras, eller så kan den mynna ut i begärets förmörkande och aldrig sinande frustrationer, varvid vi törstigt vandrar vidare och jagar efter tillfälliga oaser av olika slag…

…om våra begärliga behov är, låt säga, Medelhavigt mänskliga, så kommer vi nog bara att drabbas kortsiktigt av en tämligen vanlig bakfylla…men, om vi på längre sikt generaliserar perspektivet, så kommer vi nog också att kunna hamna i en kris…

…begärtillfredsställelse utan meningsfull vision kommer att fylla ut oss mer eller mindre i kompenserande avseenden, varvid inte så signifikanta utveck-lingsförgreningar blir inkluderade…vi kan ex.vis gå upp i vikt, vinsamlingen i källaren blir allt större, semesterresorna blir flertaligare, klädgarderoben fylligare, hårfärgen och frisyren kan ändras allt oftare, etc., etc…det finns ju ingen ände på samsariskt meramerasug efter meramera…i synnerhet när man inte är mätt på basala mänskliga behov…om någon har fått grundläggande mänskliga behov tillgodosedda - låt säga i starten av livet, varvid vi  blivit mätta på ex.vis fosterlig harmoni, trivsam amning, moderlig kärlek, omtanke, trygghet och tålmodig förståelse - så kan vi i stället finna det naturligt att nyfiket undersöka alltmer i kosmos bortom tryggheten och upplysande upptäcka alltfler nyanser och dimensioner…härvid aktualiseras lätt andra motiv hos oss än begär...nyfikenhet, insiktssökande upptäckarglädje, lekfull utforskning av de oupplysta områdena i universum och liknande motiv kan i stället med frisk aptit infinna sig och visionera oss fram i livet…

…är vi en medlem i Amitabhafamiljen som har förmågan att råda bot på begäråkommorna, så nöjer vi oss sällan med att göra distinktioner, som Akshobyamedlemmarna mestadels är upptagna med…nä, här gillar vi att göra tristinktioner eller quatrostinktioner, mm….vi gillar att differentiera allt så att förgrovade upplevelser successivt skingras och ersätts med mer nyanserade och mångspektralt finstämda förnimmelser…härigenom sprids alltmer ljus in och ut i våra världar…vi kan ex.vis likna det vid att solstråleliknande projektioner särskiljande kilar in här och där och värmande lyser upp och gör fenomenen nyansrikt tydligare…

…som Amitabharöding gör vi gärna en kvintstinktion med många delförgreningar och ser därvid ex.vis hur Amogasiddhigröningar är mera extroverta än Ratnasambhavagulingar, vilka i sin tur är mera extroverta än Akshobyablåingar som är ungefär är lika mycket extroverta som introverta och vilka är mindre introverta än Amitabharödingar, vilka i sin tur är mindre introverta än Vairochanavitingar, vilka för övrigt bland annat i sina gudomliga varandebetingelser har ca 30 subtilitetsnivåer…för att nu inte tala om alla övriga samsariska världar och alla traditioner och olika förgreningar av dessa och alla olika bodhisattvanivåer inom sutra- och tantra-Mahayana och alla Buddhanivåer och alla nirvanavarianter och alla myriader världar och otaliga tidsåldrar och alla ständiga förändringar och dynamiska kombina-tioner av dessa föränderliga perspektiv…hu, vad härligt!...vad mycket det finns!...och alla olika dynamiska mönstringar och alla olika ljusvågor och alla olika subtilitetsnivåer hos olika dimensioner och alla olika blandningar av dem…åh, är det inte underbart!...det finns ju ändlöst med sfärer och betingelser som kan belysas och särskiljas…ja, det finns t.o.m. en medvetenhet som är helt fylld av ändlöst ljus som inte längre har några differentierbara ljusvågor…ändlös ljusmedvetenhet utan början och utan slut, utan förmörkande skuggor och utan inskränkande formeringar…det upplysande och särskiljande förnimmandet har essentiellt fulländats dithän att ingenting mera finns att upplysande särskilja…inte ens subtila ljusvågor…nu samverkar nirvanasamsariskt den ändlösa ljusmedvetenheten med de spontana ljusemaneringarna för att främja vår multiversella evolution…

…ja, vi gillar att förnimma…att se, höra, lukta, smaka, beröra… upplevelserna blir härvid mera nyanserade än när vi är viljefokuserande, känslouttryckande eller tankereflekterande…vi gillar också att påfågelsfjädra…och innan vi är tillräckligt dharmamedvetna, så får andra gärna applådera oss och uppleva oss som de vackraste och färgrikaste varelserna…vi vistas gärna i solnedgångsvärmen i väster…och varför inte sittande eller dansande på lotusblomkronor medan vi kreativt ägnar oss åt att sjunga, dikta, måla, spela på flöjt eller joddla…vi gillar att leva…leva mera, mera…vi ogillar i allmänhet att ha det långtrååååkigt och snosa oss fram sävligt och snigligt…

…ja, vi vill leva länge, så vi kultiverar därför drickandet av nektar och intagandet av örtmediciner som bidrar till ett långt liv och till god hälsa…vi finner det också meningsfullt att meditera…Buddha Amitabhas gest är ju meditationsgesten och han kan i sina händer hålla en lotusblomkrona eller en skål med nektar…

…vi gillar också teater i dess vidaste mening och vi gillar bilder, prydnader, dramatiseringar, meditativa gestaltningar och projektiva skapelser, mestadels dock i den förnimmande inre världen…vi gillar transformationer: att omvandla det ena till det andra…vi gillar eldens värme, intensitet och snabbhet …åh, varför inte joddla som en extatisk påfågelsdakini omgiven av eldflammor och passionerat drickande nektrigt blod…

…vi gillar energin i halsen…alltifrån att begärligt dricka livets vätskor till att behagfullt och poetiskt sjungande uttala dharmamantran…vi Amitabhakultiverare gillar att alltmer lysa upp allt…skingra mörker, skuggsidor, förtätningar och reduktiva tendenser…ja, som sagt, så gillar vi essentiellt att upplysande differentiera mera tills allt varande är medvetet förenat med ändlöst ljus…

…vi analyserar väl inte i första hand isär förmörkande förtätningar, som Akshobyaner kan ägna sig åt, utan vi perceptualiserar isär allt i stället, så att livet blir mera lättsamt dansant…en Akshobyanskt stämd praktiserare  skulle nog ibland kunna uppleva oss som vimsiga…men, det kan väl ses på det sättet om man betraktar oss med en tendens att vara kristalliskt slipad och orörlig…när vi har blivit mera bodhisattviska, så ser vi förstås i stället mera de värdefulla samspelsmöjligheterna mellan klar och vass orubblighet och blom-mande kreativitet…blomkronor och ståndare berikar varandra…en synnerligen dharmakreativ och fruktbar inställning vore att ha integrerat ackord i vår medvetenhet som vi kan likna vid brilliantslipade juveler av olika slag i förening med blommande, väldoftande  och mångfärgade tusenskönor…

…låt oss så sammanfatta dharmalotusfamiljens ingredienser…åkomman är begär eller vidhäftning och medicinen mot detta utgörs av att omvandlande differentiera denna motivationella hållning till alltmer genomlyst energi tills Buddha Amitabhas ändlösa ljusmedvetenhet grönaurigt har fulländats och lättillgängligt är närvarande…riktningen i mandalan är väster…energisfären är halschakrat…den arketypiska färgen är rubinröd…den manliga aspekten kan ha mer vitnektriga inslag och den kvinnliga mer blodröda… elementet är eld…aggregatet är förnimmandet…symbolen är lotusen…djuret är påfågeln…den symboliska positionen är meditationsgesten…och huvudbodhisattvan här är Avalokiteshvara, kärlekens och medkänslans bodhisattva, som mellan sina handflator, som är i respektmudra framför hjärtat, håller en vit pärlemorjuvel…

VAIROCHANAFAMILJEN

…inledningsvis så besökte vi och betraktade oss med Amoghasiddhifamiljens avundsbearbetande inställning och därvid sökt tona oss med att fullfölja förverkligandet av Buddhauppvaknat varande…och sedan Ratnasambhavafamiljens stolthetsskingrande utveckling mot naturlig värdighet varvid man kan varsebli alla varelsers väsenslika natur…och därefter granskade vi analytiskt Akshobyafamiljens skingring av våra ingrodda dualiseringstendenser med hjälp av speglingsliknande reflektioner och medvetenhet…sedan vistades vi i Amitabhafamiljens särskiljande och upplysande sfärer och glimtade fram våra möjligheter att omvandla våra begär till ändlös ljusmedvetenhet…och nu ska vi bekanta oss med den vita Vairochanafamiljens betingelser…vi kommer att här göra det något utförligare än när vi gjorde motsvarande karaktäriseringar i de ovan nämnda familjerna, enär arten av denna medvetenhet kan möjliggöra och underlätta förståelsen av de övriga vishetsaspekterna…

…som Vairochanamedlem är vi essentiellt upptagna med att successivt sking-ra allas vår grundåkomma ignorans…denna färd leder oss allt djupare in i existerandets betingelser…vad innebär egentligen ’verklighet’ och vad innebär ’illusion’?...

…när man med olika meditativa metoder bearbetar och skingrar vår ignorans, så kan tillvägagångssätten vara olikartade, beroende på hur ens betin-gelser är och vilken av de olika dharmavägarna vi har valt…ju mer ignorans som är inblandad i vårt varande och upplevande och ju omedvetnare vi är om denna grundåkomma, desto tätare och grumligare framträder alla varseblivna fenomen och varelser…ju mindre ignorans, desto klarare, renare, naknare och mer transparent framträder allteftersom det mesta…om vi förenklat symboliskt gestaltar ignorans med en tung och lerig gris, så skulle vi symboliskt kunna formera en ignoransbefriad medvetenhet med en välslipad transparent och klar diamant i centrum av ett dharmahjul som vilar på en lotusblomkrona med regnbågskaraktär…

…ett mera stegvist tillvägagångssätt vid ignoranskingrandet kan inledas med en meditationsmetod som kallas samatha, varvid vi med hjälp av koncent-rationsutveckling allteftersom omvandlar vår mentala inställning och vårt energisystem till att alltmer ansträngningsbefriat vilande kunna vistas i och fokuserande varsebli subtila mandalas…ex.vis med en transparent Buddha-form i centrum…och i just detta sammanhang kan det vara lämpligt med den vita Buddhan Vairochana som håller sina händer i dharmaundervisningens gest framför hjärtat…på denna dharmaorienterade samatha-meditationsväg kan vi bl.a. komma att lära känna ca 25 gudanivåer…först 6 allt subtilare begärnivåer, sedan ca 19 allt subtilare form-och-färg-världar, där den subtilaste - den s.k. Akanishtasfären - är på den nivån där de centrala representanterna för de 5 Buddhafamiljerna, som vi här talar om, manifesterar sig i en form… man brukar sedan också skilja mellan Akanishta och Mahakanishta…i den förstnämnda gudavärlden finns subtil gudomlig medvetenhet som inte rymmer dharmamedvetenhet, medan det i Mahakanishta manifesteras s.k. Sam-bhogaformer av Buddhamedvetenhet…

…härefter kan vi - om vi nu kortfattat beskriver det lite schematiskt och stegvis - med hjälp av s.k. vipassyana-meditation segla vidare och bekanta oss med allt subtilare form-och-färg-befriade varanden…dessa s.k. formlösa gudanivåer (Arupa-dhatu) kan erfaras i fyra huvudsteg: först kan man vistas i ändlös rymd, därefter i ändlös medvetenhet, därefter i ändlöst ingenting alls och sedan i ändlöst vare sig det ena eller det andra…denna sistnämnda nivå kan ses som den subtilaste varianten av samsariskt varande, som är ett vare sig eternalistiskt eller nihilistiskt varande...det är här inte fråga om den klaraste Buddhamedvetenhetsnivån, utan den subtilaste icke vishetstonade andliga nivån…

--om vi meditativt genomskådar dessa formlösa gudomliga existensnivåer med dharma- och vishetsorienterad verklighetsmedvetenhet, så kommer vi att upptäcka att dessa världar ingalunda är befriade från subtilare ignoranta vidhäftningar, dimbildningar och kognitiva reduceringar…här finns vaga dofter, ljud, nyanser…formlöst varande är således inte detsamma som verklighetens essentiella natur…i de formlösa gudomliga varandena finns tid och rum…den verkliga verkligheten har inte detta…

…i vår vidarefärd med Vairochanaguidning, kan det också handla om att vi bekantar oss med de två Hinayanavägarna, nämligen Arhatens inriktning på att med avsägelse söka uppnå ett statiskt nirvanatillstånd och Pratyekabuddhans inställning på att förverkliga klar tomhetsmedvetenhet som sin destination …i Arhatens nirvana finns latenta vidhäftningar vid samsarisk existens kvar och i Pratyekabuddhans vishetsmedvetenhet ryms inte bl.a. en fullt uppvaknad Buddhas integrerade kärleksempatiska metodkvaliteter…

…är vi dharmapraktiserare på den tantriska bodhisattvavägen och söker bekanta oss med Buddha Vairochanas vishetsmedvetenhet, så ger vi oss essentiellt in i ignoransens värld i vårt psyke och söker alltmer klargöra denna vår grundåkomma…vi granskar, reflekterar, analyserar, tydliggör, slipar, sär-skiljer, genomskådar, skingrar konceptuella moln, befriar oss från vidhäft-ningar vid allt subtilare lustupplevelser och olika gudomliga tillstånd, mm., mm….vi får alltmer insikt i vad frågan om s.k. verklighet och illusion handlar om…

…med alltmer integrerad Vairochanamedvetenhet, så kommer vi successivt att få klart för oss skillnaden mellan betingelserna i de relativa världarna och i det icke-relativa varandet hitombortom tid och rum…vi kommer alltmer att bli varse att innehållet i våra upplevelser inte enbart utgörs av den samsa-riska världens förgängliga betingelser…ju mer klarhetsmedvetna vi blir i den sammansatta världens förgänglighet, desto mer kommer vi att släppa våra vidhäftningar och fixerande tankemönster, vilka gärna vill vara med och forma den föränderliga världen till att bl.a. bli mera förutsägbar och trygghetsstödjande…ja, även inom forskningen söker vi ju ofta efter upprepningsbara betingelser som ska kunna ge oss kunskap som vi kan hålla oss till…när vi generaliserar kunskaperna vi får härigenom, så glömmer vi ofta bort att dessa betingelser i allmänhet är experimentellt konstruerade och att de naturliga betingelserna i vår helhet förändras också…ja, de förändras ju delvis just på grund av att vi medvetandegör dem...denna osäkerhet har vi ju känt till inom kvantfysiken sedan ungefär 80 år, men man bortser ändå från denna princip i flertalet sammanhang för att vi helt enkelt saknar sådan vishetsmedvetenhet med vars hjälp vi skulle kunna förhålla oss lämpligare, ansvarigare och vänskapligare till föränderlighetens osäkerhet…härigenom skulle vi mera medvetet kunna se den relativa världen på ett signifikantare sätt…den akademiska världens forskning ger oss naturligtvis värdefull kunskap om den relativa och fr.a. tekniska världen, här på vår jord…men dess metoder samarbetar fortfarande alltför lite med vishetsmedvetenhet…för att visheten ska kunna utvecklas inom oss, så har vi att ge upp våra vidhäftningar vid bl.a. konceptuellt tänkande, gripandet och vår omedvetna dualisering, som bland annat medför att vi i våra extroverta kulturer framhåller objektivitet som något viktigare än subjektivitet, utan att vi härvid helhetsmedvetet ser att dessa aspekter förhåller sig till varandra likt yttre och inre eller höger och vänster eller framför och bakom…

…om vi nu åstundar att klargörande fördjupa och vidga vår meditativa utveckling ytterligare, så kan vi söka öppna oss mera för varseblivandet av hur våra kognitioner begränsar och hindrar vår utveckling när vi har kommit en bit på väg…de blir som molniga mönster, vilka döljer uppenbarandet av den klara och rymdliknande medvetenheten…vi har således härvid att bekanta oss med alltmer konceptualiseringsbefriad medvetenhet i vårt varande, som i sin avskalade essens är ren, klarnaken och befriad från tillblivelse och upphörande…det finns ingenting i denna medvetenhet som saknas: ingenting be-höver dras ifrån och ingenting läggas till…vi kan väl kalla den en slags oursprungligt ursprunglig klarhetsbalanserad medvetenhet…en medvetenhet som är befriad från mörker, ignorans, konceptualiseringar, inskränkningar och allt sammansatt…en allestädes närvarande verklighetsmedvetenhet som möjliggör vår varseblivning av den förgängliga världen…denna sammansatta värld kommer vi då att kunna se som bestående av projektioner och dynamiska speglingar i en mer eller mindre konstruerad värld…vi kan också beskriva det som att vi och våra levnadsbetingelser är skapelser av producenter, manusförfattare, regissörer eller skapargudar som i allmänhet är omedvetna om skillnaden mellan verklighet och illusion…i filmer söker man ofta dramatisera, så att skeendena ska framträda som mera påtagliga och ”realistiska”, varvid man ju för det mesta snarare fjärmar sig än närmar sig den mera ursprungligt okonstruerade verkligheten…

…om vi granskar ämnet ytterligare, så kommer vi förstås att se att även de s.k. producenterna och skapargudarna utgör skapelser av olika orsaker och betingelser, etc…så länge som vi saknar vishetsmedvetenhet, så kommer den-na tillblivelse- och förgänglighetsprocess att pågå…det är i viss mening våra tankar som ställer till det här…nåja, inte bara ställer till…vår hjärnas tankeverksamhet är ju en nödvändighet för oss människor…den möjliggör att vi kan orientera oss i den här världsliga världen…den är bland annat vårt redskap och vår samordnare för människokroppens fantastiska orkester…men, vårt tänkande kan, som nämnts, också ställa till det för oss…i dessa tider är människans identitetsuppfattningar tämligen uppslukade av kognitioner…och att ha ett finslipat intellekt och bra tankeförmåga är på många håll bland det bästa man kan ha…och härvid kan vårt behjälpliga instrument också bli bestjälpligt…med stöd av vissa stolthetsyttringar och identitetsfasthållning, så kan vårt välslipade intellekt inskränka oss…i stället för att leda oss fram till insikten att vi på en viss nivå kan lära oss att använda vårt reflekterande på ett mera lättsamt och vishetstonat sätt…vi har dock härvid inte - om vi är upplysningsorienterade - att bara lyfta bort våra kognitioner för att sedan bli andliga och ex.vis låta oss bli symbiotiskt ett med tillstånd som, låt säga, det gudomliga ljuset som den slutliga grejen…detta kan naturligtvis vara en värdefull och helande upplevelse, om vi betraktar den på ett signifikant sätt, men det vore ett misstag om vi generaliserade detta perspektiv och såg det som att man då blir fullt upplyst...vi kan härvid omedvetet bli offer för och tjänare åt andliga s.k. maror…vi har i stället att dharmaorienterat kultivera vårt tankeliv så, att det bistår oss fram till ett reflekterande som också kan vara bortom det konventionella tänkandet, så att vi på vägen kan bekanta oss med alltmer såväl andliga som vishetsandliga och bodhisattviska betingelser och lära oss att särskilja dessa olika oceaner, vilket inte låter sig göra om vi är uppslukade av enbart ett andligt orienterat system som inte rymmer bl.a. speglande verklighetsmedvetenhet, vilket är fallet med gudscentrerade sys-tem…

…sedan kan det också infinna sig betingelser då vi har att lära oss nya varandesätt där vårt tänkande inte längre kan hjälpa oss, hur finslipat det än är…då behöver vi emellertid dharmaorienterat ha kultiverat vårt reflekterande och förberett oss tillräckligt för bortomkognitiv förståelse och kommunikation…

… om vi nu också varseblir speglingar, projektioner och teatrandet med alltmer genomskådande och klar oförgänglighetsmedvetenhet, så kommer skeenden och vi varelser att uppenbaras mera signifikansmedvetet, vilket bl.a. medför att det som hittills har upplevts som substantiellt verkligt, nu i stället också kan börja framträda som osubstantiellt och illusoriskt…detta kan kanske bli huigt för personer som inte är förberedda för ett sådant perspektivskifte…ja, saknar vi trygghet, stabilitet och många andra gynnsamma betingelser, inte minst att vi tagit vår tillflykt till Buddhamedvetenhet och dharmaläran och till andra som också har beträtt denna väg samt att man också har etablerat en relation med en tillräckligt erfaren dharmaguide, så blir det i allmänhet inte lätt för oss att här segla vidare i kosmiska oceaner…vi kommer då att bl.a. sakna fyrar…

…är vi emellertid förberedda och vill bekanta oss med vishetsandlig verklighetsmedvetenhet, så kan vi låta oss guidas av Buddha Vairochanamedve- tenheten, som - när den integreras alltmer - successivt kommer att vara mera lättillgänglig överallt…

…den rena och klara verklighetsmedvetenheten är från en synvinkel inte ihopblandad med någon slags fenomenell gestaltning eller någon varelse …men, den är från en annan synvinkel inte heller skild från någonting alls …verklighetsmedvetenheten är således både skild från all sammansatthet och samtidigt inte skild från den någonstans…motsägelsefullt om vi söker förstå det inom ramarna för den relativa och kognitiva världen, men självklart och naturligt när den icke-relativa och kognitionsbefriade vishetsmedvetenheten naturligt är med i leken…det kan bli som en helt klarnaken och bortomrumstidsligt ändlös och allestädes evigt närvarande verklighetsmedvetenhet som spontant uppenbaras och som alltid finns tillgänglig…så, låt oss skingra vår inskränkande, dualiserande och förmörkande ignorans och i stället lugnt och harmoniskt öppna oss för denna medvetenhet och genomrymmande fyllas av den…sedan kan vi också tona denna medvetenhet, som inte exkluderar någonting, med hjärtlig kärlek, medkänsla och alltmer signifikanta metodreflektioner, varmed vi naturligt och på olika sätt kan bidra till att alla i universum också blir mer medvetna om allas våra genuinare helhetsbetingelser…

…Vairochanamedvetenhet är en naturligt klargörande förståelse av verklighetens sanna natur…Vairochanamedvetenheten blir till genom de andra Buddhafamiljernas medvetenhet…av målinriktad rörlighet, förståelse för väsenslikhet, oändligt ljus och av speglingsmedvetenhet…tillsammans medför det klargörande förståelse och därmed upplösning och skingring av hinder som är i vägen för upplysningen…Vairochanamedvetenheten klargör således tack vare de övriga Buddhamedvetandena…den klargörande förståelsemed-vetenheten är således Vairochanas ”egna” medvetenhet…Vairochana putsar de oputsade glasögonen…Vairochanaglasögonen är enbart putsade och klara …de har ingen egen färg, likt det vita och klara verklighetsljuset som genom-skådar alla färger som finns här…

…alltså, Vairochanas verklighetsmedvetenhet är i sig helt färglös, dock utan att vara skild från regnbågens alla transparenta färger, vilka möjliggör verklighetens klargörande…och vilket i sin tur möjliggör tydliggörandet av regnbågstillblivelserna…vi har här att göra med det allra essentiellaste ömsesidiga beroendet i hela multiversum…

…låt oss så schematiskt sammanfatta Vairochanafamiljens ingredienser… åkomman är ignorans och ovetskap…botemedlet är klargörande verklighetsmedvetenhet…symbolen är dharmahjulet…mudran är dharmaundervisningens gest framför hjärtat, där gesten som händerna uttrycker betyder att fullbordandets cirkel är sluten och att upplysningen kommer enigmatiskt inifrån…energisfären är hjässchakrat, likt lotusblomkronan ovanpå vattenytan…djuret är snölejonet…två centrala bodhisattvor här är den nektarrenande Vadchrasattva och levnadsfrämjande Ushnisha Vidjaya…den kvinnliga aspekten av Vairochanamedvetenheten är den mjuka vishetsförståelsen och den manliga är den klargörande metodaspekten…